dag beskärde mig ej ödet sedan! Vagn efter vagn rullade ut ur staden och bergade troligen la haute volee till några svala landtställen undan stadens dam, qvalm och stank., Gatorna voro ödsliga, med långsamma steg släpade sig en och annan svettande fram, men de närmaste planteringarne voro ej heller befolkade. Jag ströfvade hit och dit. Intet lif, ingen glädje förspordes. Efter en evighet började solen ändtligen sakta stiga från sin tron och förlänga skuggorna. Då började slutligen menniskan att så småningom krypa ur sitt ide. Allterne fingo lif, jag följde åter med strömmen, och befann mig snart inpackad i en oräcknelig folkskara. Öfver allas hufvud såg jag under en alms skuggande löfhvalf ett markeradt, allvarligt men på samma gång mildt ansigte. Doktorshatten behöfde icke upplysa mig om mannens stånd, den ljudliga rösten jörde kun till mina öron en väldig predikants kraftfolla ord. Det var Domprosten Wieselgren, som här under det herrligaste tempelhvalf, Guäs klara högblå himmel, samlat omkring sig en andäktig och lyssnande skara af säkert öfver 5000 personer, mest af arbetsklassen, för att undervisa dem ,,om et värdigt och kristligt firande af Sabdathen. Hans oförställda föredrag, sansadt och förnuftigt, utao alla starkare anläggningar på att upprörb känsla, tycktes göra ett utmärkt godt intryck på menigheten. Några osköna gester förekommo visserligen mitt ovana öga något stötande; men de tillkännegåfvo inspiration och förlänade ofta uttrycket mera kraft. Tillfredsställd med dagens början oc2 slut glömde jag snart hvad som legat deremellan. Jag vandrade hem. Tänkte på ett par af Wieselgrens framkastade religiöst-sociala satser, synnerligast om sambandet emellan sabbathens helgande och det materiella välståndet inom familjen, samhället och staten. Jag slutade min dag med den bestämda föresatsen, att nästa söndag ånyo på samma plats åhöra hans föredrag. — Nu farväl! Med nästa lördagspost mera från din tillgifna kusin Gäilbred.