Om trettionde penningen vid fastighetsköp. Här i staden, liksom i flera andra, möjligen all: våra städer erlägges vid fastighetsköp en afgift til stadskassan under namn at gårdaköpsafgift eller tret tionde penning. Då det emellertid på skäl, som i de följande komma att anföras, må betviflas hurnvida den na afgift är af samma natur öfverallt, är det rådli gast att nu endast sysselsätta oss med den här bruk. liga. Denna utgår såsom bekant vid lagfart å alls köp af fria tomter oföränderligt med 3!3 20 af köpe skillingen för såväl tomten, som derå uppförde bygg nader. Till sin natur är den sålunda en omedelbai beskattning på den enskildes förmögenhet och redan derigenom enligt den nyare tidens åsigter förkastlig Man inser nemligen numera att det allmänna, i och med detsamma det tillegnar sig en del at den enskildes kapital, beröfvar honom just det, som genom sin produktionsförmåga sätter honom i stånd att betala utskylder till det allmänna, och7att samhället i stället bör fylla sina behof genom beskattning af kapitalets produkter, vinsten, hvarigenom skatterna blifva mindre kännbara, utgöras med mera beredvillighet och kunna fortfarande hemtas ur ständigt sig förnyande och ökande källor. Det förra sättet, som påminner om forntida mera klumpiga finansbegrepp, har derjemte den stora olägenheten, att det i verkställigheten icke kan undgå att blifva förhatligt, enär samhället måste liksom passa på vid vissa tillfällen, då den enskilda förmögenheten af en eller annan anledning träder i dagen, för att komma åt densamma. Beskattningsåtgärden erhäller på så sätt i den enskildes ögon en karakter af försåtlighet, som liksom berättigar honom att genom hvad medel som helst söka hemlighålla sin förmögenhet. För att bevisa sanningen häraf behöfva vi endast erinra om de allmänt kända, mer och mindre rekommendabla methoderna, som praktiseras för att undgå såväl trettionde penningen, som den till samma kathegori hänförliga, i principen lika oriktiga bouppteckningsprovisionen. Vore en dylik kapitalbeskattning allmän, så att alla finge afstå lika stor del af sitt samlade kapital till det allmänna, så kunde den åtminstone sägas vara rättvis, hvilket nu långt ifrån är förhållandet. Man frågar med skäl hvarföre, då alla för öfrigt äro lika förpligtade att utgöra de ordinära skatterne, den som köper en fastighet för 100,000 rdr skall betala 3,333!3 rdr till stadskassan, när den som köper ett skepp till samma belopp erlägger intet; hvarföre den som köper skall skatta för sitt fång, när den som byter, får i gåfva eller genom testamente, går fri. Genom de under sednare åren iföljd af stadens stigande rörelse och befolkning förändrade fastighetskonjunkturerna, har ock gårdaköpsafgiften blifvit vida kännbarare än förut. Förr köpte man endast fastighet då man önskade säkert och fördelaktigt placera en ärfd eller förvärfd förmögenhet. Svarade icke hyrorna mot räntan å köpeskillingen, trettiondepenningen och lagfartskostnaden, låt man bli. Valet var fritt. Våningar och handelslägenheter voro i allt fall att få till måttliga hyror. På de sednare åren har förhållandet varit annorlunda. Den ökade konkurrensen om lägenheter har tvingat isynnerhet handlande och näringsidkare, som ej kunnat lemna en lokal, der de upparbetat sin rörelse och dervid kunderna äro fästade, att inköpa fastigheter till priser, som ägarne, gynnade af konjunkturen, dikterat mera med afseende å fastigheternas individuella värde för köparen än efter deras naturliga. Att säljare härvidlag uteslutande sett på sin egen fördel, kan naturligtvis ej klandras, utan har varit fullkomligt i sin ordning, men man måste medgifva att det å köparnes sida under sådane omständigheter måste vara serdeles hårdt, att sedan de, oftast med de kännbaraste uppoffringar för sin rörelse och genom en — VV — —.— ——— — — -. ..,.