fu —— Lp — —VV--V lvilka äro Sverges naturliga bundsförvandter ? III. I det föregående ha vi sökt visa att Dan marks intresse i den slesvigholsteinska frågar är hela den skandinaviska nordens och att et fostbrödralag mellan de trenne beslägtade fol ken är icke blott en vacker ungdomsdröm, al. strad af nationella sympatier och tillfällig omständigheter, utan den sundaste politiske tanke, egnad att betrygga deras frihet och lycka. Men, torde ett visst slags politici in vända, kommer dag, kommer råd. Må vi blott sörja för den närmaste framtiden och se till att vi ej genom att ingå ett försvarsförbund med Danmark inveckla oss i ett vidtutseende krig med Tyskland. Härpå svaras:,det säkraste medlet att förekomma detta krig torde just vara ett sådant förbund. Då neml. redan det motstånd som Danmark ensamt för ett decennium sedan förmådde göra de slesvigholsteinska insurgenterna och de talrika trupper, som hade kommit för att understödja dem i deras förehafvande, tyckes ha gjort de tyska staterna mindre benägna för en ny väpnad intervention i Slesvig, är det mer än sannolikt att de förenade rikenas deciderade uppträdande på Danmarks sida skulle betaga dem all lust att ånyo begynna leken. Ty lika fruktansvärdt som Tyskland skulle blifva for Sverge och Norge om det eröfrade Danmark och sålunda fick tillfälle att utbilda sig till en sjömakt af första ordningen, lika oförmöget är det under nuvarande förhållanden att gå anfallsvis tillväga mot dessa länder. Om Tyska Förbundet i det förutsatta fallet uppbjöde hela sin makt, skulle resultatet dock inskränka sig till Slesvigs och Jutlands ockupation; och det är väl föga troligt att det skulle gå in på att lemna så betydliga kontingenter, som erfordrades till. eröfrandet af denna landsträcka och dess försvarande mot de trenne nordiska rikenas armåer. Men de förenade skandinaviska flottorna skulle tillfoga den tyska handeln den största skada, då den är att anse som fullkomligt värnlös; ty huru högt begrepp än den beryktade affären med Riffpiraterna gifvit verlden om den preussiske amiralen, prins Adalberts dristighet, kan man väl ej antaga att han med sina trenne krigsfartyg skulle vilja uppträda till handelns beskydd. Och att döma af den tid, under hvilken den preussiska flottan redan existerat, torde den behöfva växa mycket länge innan den blir vuxen den skandinaviska sjöstyrkan. Och ända till dess detta inträffat skulle denna kunna uppbringa tyska handelsfartyg, afskära tillförseln — ja, bombardera kuststäderna. Naturligtvis skulle Tyska Förbundet snart ångra sig att det låtit de slesvigholsteinska funderingarna förleda sig till ett krig, hvari det icke kunde utveckla sina stora resurser, utan måste med vanmäktig harm se underlägsna fiender bereda sig de största olägenheter. Ett fredsslut, som bekräftade Danmarks rättigheter till Slesvig, kunde under sådana förhållanden naturligtvis icke låta vänta på sig länge. Hvad försvarsförbundets praktiska utförbarhet angår, så torde den ej kunna bestridas. Icke behöfver de trenne rikenas förpligtelse att bispringa hvarandra i händelse af fientligt anfall innefatta något, som kränker de tvenne monarkernas rättigheter eller folkens sjelfständighet. Att något af de skandinaviska folken skulle börja ett anfallskrig, är väl icke att för