Italiens nuvarande tillstånd. (Efter en utländsk tidning.) Först efter grefve Cavours besök i Plombieres under förra sommaren blef det klart för verlden att Frankrike verksamt understödde sardinska regeringens sträfvan att sätta en gräns för Österrikes makt i norra Italien. Visserligen var den italienska angelägenheten i hela sitt omfång bringad å bane vid Pariserkongressen år 1856 af grefve Cavour, som hade säte och stämma för en regering, hvilken deltagit i kriget mot Ryssland; men den blef aldrig föremål för en närmare pröfning. Under den derpå följande tiden tänkte man vid tal om den italienska frågan mera på Neapels och Roms angelägenheter än på norra Italiens, till dess ofvannämnda besök af den sardinske ministern hos kejsar Napoleon och det sätt, hvarpå detsamma omnämndes i piemontesiska tidningar, ånyo ledde uppmärksamheten på norra Italiens förhållanden och de två katolska stormakternas ställning till detsamma. Visserligen sökte Wienerpressen att framställa de piemontesiska tidningarnes åsigter om betydelsen af detta besök såsom gripna ur luften, och att reducera besöket till blott och bart en audiens, som kejsaren nådigst hade förunnat den uppvaktande ministern, samt att förneka tillvaron af något som kallades den italienska frågan; men kejsar Napoleons yttranden till österrikiska sändebudet, baron Hibner, vid nyårsuppvaktningeni Tuillerierna utvisade att Cavours sommarbesök verkligen haft den betydelse, som icke allenast pressen i Piemont, utan äfven Börsen i Påris, på hvilken genast ett fall i statspapperen märktes, hade tillagt detsamma. Det var således en liten obestämd arfslott af kongressen 1856 som denna gång skulle blifva ouropeiska hufvudfrågan. Från Österrikes sida förnekades som sagdt är verkligheten af någon italiensk fråga inom kejsardömets gränser, en sådan existerade blott hvad Piemont angick. Detta lands regering, hette det, hade genom sin nationella agitation bragt sig i en sådan ställning, att den till slut icke kunde få lugn på annat sätt, än genom att störa sina grannars fred. Österrike kunde derföre icke sedan 1848 underhålla någon ordentlig diplomatisk förbindelse med denna regering, hvilkens sträfvanden ständigt gingo ut på att sätta Österrike i trångmål. Behöfdes det således någon reform i norra Italien, så skulle den röra sardinska regeringen och gå ut på att befria densamma från det tryck, som revolutionspartiet utöfvade på densamma. Den, piemontesiska regeringen borde taga den Österrikiska till föresyn. Om den vände sin uppmärksamhet till en förbättring af landets inre angelägenheter, sökte att bilagga stridigheterna med kyrkan och öfvergaf sina orimliga pretentioner på att representera hela Italien, hvilket, som Metternich redan sagt, endast är ett geografiskt begrepp, — så skulle derigenom ett hufvudhinder för Italiens utveckling i välstånd och kultur vara undanröjdt. Naturligtvis sade man raka motsatsen från sardinska sidan. Der ansåg man att Österrike har en tyvärr alltför rimlig anledning till fruktan för att en nationell och liberal regering skulle på något ställe i Italien rotfästa sig. Det har derföre förenat sig med åtskilliga italienska regeringar, till och med med den neapolitanska, genom Separat-traktater,