—————— Hvilka äro Sverges naturliga bundsförvandter ? I. Ehuru äfven under en tidigare kulturperiod faror tid efter annan kunna uppstå för mindre staters sjelfständighet, när folkvandringar och eröfringståg, likt härjande vårfloder, gå fram öfver hela verldsdelar, så kunna de dock ej jemföras med dem, som en längre framskriden civilisation framkallar derigenom att den sätter nationerna i närmare beröring med hvarandra. Så var det ganska sällsynt på den tiden, då barbariets natt ännu hvilade öfver större delen af Europa, att något folk derstädes för längre tid förlorade sitt nationella oberoende, under det att i den del af verlden, som då kallades den bildade, den ena staten efter den andra kom inom hvirfveln af Roms eröfringsplaner och efter en fåfäng kamp mot strömmen dukade under. De nordiska folkens krigiska anda gaf sig antingen luft i vikingars planlösa och spridda härjningar på fremmande kuster eller i utvandringar till södern. Först mot slutet af den hedniska tidsåldern uppträdde de nordiska konungarna som egentliga eröfrare, och äfven då förstodo de, liksom den kartaginensiske hjelten, bättre att segra än att begagna sig af segern. Under medeltiden voro de skandinaviska folken upptagna af inbördes eller inre strider och isolerade sig från hela den öfriga verlden med undantag af Rom, ty, som vi alla veta, måste äfven länder hvartill kapitolium ej kunde sträcka sitt välde duka under för vatikanens. Men det var förbehållet den nyare tidens civilisation att genom förbättrade kommunikationsanstalter, lifligare handel och tankarnas spridning genom tryckta skrifter m. fl. omständigheter, upphäfva isoleringen. Eröfringspolitiken fick nu fritt spelrum och vidsträckta vyer, diplomatiken började gifva förvånande prof på sin talang att verka i det fördolda — kort sagdt, det europeiska statssystemet uppkom och utbildade sig småningom till hvad det är i dag. Stormakterna utgöra en nära nog allsmäktig oligarki, som botar att undergräfva de mindre staternas sjelfständighet. De ha tillskansat sig ett otillbörligt och för dessa högst förödmjukande inflytande på deras inre angelägenheter; de påtvinga dem esomoftast beslut, som stå i strid mot deras önskningar och intressen -ja de förbjuda dem icke sällan att tillegna sig de institutioner, som äro egnade att befrämja deras utveckling och välfärd. etta de små staternas slafveri under mäktigare grannar har man utmärkt med det mysteriösa namnet: den europeiska nödvändigheten. En ännu fruktansvärdare skepnad antager denna europeiska nödvändighet, när det faller in någon eller — hvad ännu värre är — några af stormakterna, att tycka att en stat existerat länge nog. Då finna herrar diplomater snart en passande krigsorsak — hvar och en vet huru lätt dylika fabriceras när ett krig tyckes kunna bli lönande — och den svagare partens dde är snart afgjordt, så vida den ej finner ett skydd i någon af de öfriga stormakternås afundsjuka. Ty vårt krigssätt har beröfvat den personliga tapperheten och entusiasmen den betydelse de en gång egt för att skänka den åt den materiella öfverlägsenheten. Under dessa förhållanden måste äfven den varmaste fosterlandsvän önska att han varit medborgare i ett land, som