Politisk återblick. När de stora herrarna, dessa som sitta på statens höjder och öfverse det hela, som hafva sin hand direkt med i verldens afgörande händelser och till stor del sjelfva skapa dessa händelser, när dessa herrar veta så litet, huru vore det att undra på, att vi små understundom äro så fåkunniga? När sjelfva de kongl. engelska ministrarne, herr Disraeli, lord Malmesbury och lord Derby, knappast kunna görå reda för någonting i dagens stora frågor, hur skulle Göteborgs-Posten kunna göra det? Den ena aftonen säger den engelske ministern till Parlamentet: Om ett par dagar skola vi hafva den äran att göra Husen utförliga meddelanden rörande den utländska ställningen . .. En röst från bänkarne. Det är hög tid. Också ämna vi utan krus interpellera, såframt icke — Disraeli. Jag anhåller att man ännu blott 48 timmar må ha den godheten att tåla sig. Inga interpellationer, jag ber! Regeringen skall, som sagdt, ha den äran att taga initiativet. De 48 timmarna förlöpa. Herr Disraeli står åter upp och talar: Mina herrar, jag ämnade i dag meddela Huset allt hvad till den utländska situationen hörer, men jag nödgas utbedja mig ännu en dag eller två. Om Maåndag, ganska bestämdt, skall jag ha den äran att göra det hedervärda Huset fullt förtroligt med alla dessa saker. NÅ — så låt gå för ännu ett par dagar! Men ej ett ögonblick längre! Gudbevars I! Och så kommer den stora Måndagen. Herr Disraeli begär ordet. Ja, mina herrar, i dag är jag då Gudskelof i tillfälle att kunna lemna er fullt besked. (Hör!) Saken förhåller sig på efterföljande sätt, som följer. (Hör, hör!) Frankrike hade sagt: vi vilja ha Sardinien med på kongressen. Österrike svarade härtill nej. (Kändt!) Kändt, ja! men ej, att Osterrike tillika fordrade att Sardinien skulle afväpnas på förhand. (Jo! Jo!) Åfven detta kändt? Nå, så — men jag anhåller att ej bli afbruten. Frankrike, jag menar: MSardinien, vill icke afväpna. Österrike har åter fordrat det med mera eftertryck, än någonsin. England har medlat och i Paris användt allt hvad goda ord heter för att bringa kejsar Napoleon till medgörlighet och benägenhet att inverka på Sardinien. Sardinien har ånyo svarat att det på intet vilkor afväpnar. Der stod man. (Ah?) Men, — Men — (Hör, hör!) Men, så har man uppkastat iden om en allmän afväpning. Alla magter hafva antagit denna ide i principen. I praktiken, hvad praktiken angår, beträffande frågans praktiska del, — jag önskar att Huset må förstå mig rätt — hafva meningarne varit delade. Några hafva urgerat afväpningen före kongressen, andra hafva velat ha den först efter det man börjat arbetena i Carlsruhe. England har medlat och gjort allt för att få denna fråga åtminstone ajournerad. Låt oss blott få kongressen, hafva vi sagt, derefter kunna vi afgöra huruvida afväpningen bordt gå förut eller först komma efteråt! Detta råd, dikteradt af Hennes Majestäts regerings vishet och mogna öfverläggning, har tyvärr — icke från de andra magternas sida mötts med det bifall,