lades redan den förra regeringen af Mr Henry Wise, harefter Lord Clarendon hade gifvit order, att närmare detaljer skulle insändas. De hafva dock hittils blitvit fördröjda genom britiska konsulns i Siam, Sir Rob. Schomburgks sjukdom; men under tiden har handelskammaren i Bombay med mycken värma omfattadt förslaget, och man motser med otålighet vidare underrättelser. Meyerbeers sista opera. Det är sällsynt att kritiken är så enhälligt berömmande, som den varit i afseende på Meyerbeers nya opera ,Vallfarten till Ploermel, hvilken för första gången uppfördes i Paris den 4 d:s; och äfven från publikens sida har förtjusningen varit utomordentlig, fastän denna publik eljest är så bortskämd o h öfvermättad. Operan har blifvit uppsatt med stor prakt. Machineriet, för hvilket man hade införskrifvit den öfver hela verlden berömde machinmästaren från Mannheim, bereder åskådaren den ena öfverraskningen på den andra, och en verklig, lefvande get spelar en rigtig rol under alla akterna. Men dock är det, efter alla referenternas försäkringar, musiken allenast, och isynnerhet en imponerande mängd af sköna melodier, som operan har att tacka för sin framgång. Meyerbeer är nu 63 år gammal, men ji hans komposition söker man förgäfves spår af älderdomens annalkande; det finnes en öfversvallande lefnadsfriskhet och fyllighet i hans musik, och man sammanställer honom med Michel Angelo, Titian, Göthe och andra ,snillets eviga ynglingar. Den 4:de om aftonen rådde en stor uppståndelse på boulevarderna och på kafeerna, liksom en revolution eller en annan vigtig händelse stått för dörren; från de samtalande grupperna, liksom i teaterns foyer och i korridorerna hördes blott en sammanstämmande mening, att ,Vallfarten till Ploermel var Meyerbeers skönaste, rikaste och mest genialiska verk. Texten till operan är temligen fattig, och kan icke hafva bidragit till dess lycka. Scenen är förlagd till Ploermel, en stad i det sagorika Bretagne, och när ridån går upp ser man den unge herden Hoel och den sköna Dianora vandra med Kermesseprocessionen till kyrkan för att vigas. Under vägen utbryter ett för skligt oväder, som åtskiljer processionen, gör bröllopet om intet och ödelägger Dianoras hem. Den unge Hoel är en svärmare och har alltid drömt om, att se sin tillbedda Dianora smyckad med guld och diamanter, och nu är han så fattig som en kyrkråtta. Som en Marius sitter han och stirrar på de rykande ruinerna at Dianoras hus, då en gammal trollkarl uppenbarar sig för honom och berättar att djupt inne i berget är en stor skatt fördold, hvilken han kan göra sig förhoppning om att erhålla om han blott under ett helt års tid icke kastar en blick på någon individ af det täcka könet. Det är ett hårdt vilkor, men Hoel besinnar sig dock icke länge för att underkasta sig en sådan penitens. Han ropar på sin bäste vän, hvilken är skräddare till yrket, och beder honom underrätta Dianora, att han gått ut för att gräfva upp skatter, och framföra hans sista farväl. Skräddaren önskar honom lycka V resan; men han är en falsk själ, och säger till ianora, hvilken han har ett godt öga till, att Hoel rest bort för att söka sig en rik hustru. Det svartnar för Dianoras ögon, hon svimmar och då hon åter kommer sig före, har hon blifvit vansinnig, den stackars flickan, och vandrar från detta ögonblick omkring med en hvit get, till hvilken hon sjunger de mest rörande arier. Emellertid fortsätter Hoel sitt eremitlif bland bergen till dess året förgått, och nu kan han ändtligen få bemäktiga sig skatten; men dervid är ännu en liten förarglig hake. Det står skrifvet, att den som först rör vid skatten skall dö inom årets lopp och hans själ höra satan till. Det sista kunde Hoel måhända hafva funnit sig i; men att dö efter ett års lycksalighet med sin oförlikneliga. Dianora, det är en tanke som han ej kan föredarga. Han får derföre fatt i en speleman, som är fremling på orten, och erbjuder honom hälften at skatten om han vill skjuta en viss sten åt sidan och framtaga det dolda. Han förtiger naturligtvis den obehagliga klausulen i kontraktet. Spelemannen är rörd öfver en så ocgennyttig vänskap, och vi se nu de båda kompanjonerna i en djup bergsklyfta, som i hvarje hänseende är hemlighetsfull och förskräckande. Först i detta ögonblick finner spelemannen något besynnerligt uti, att Hoel, som för ett ögonblick har aflägsnat sig, icke sjelf tager hela skatten, och under det han funderar häröfver, sjunger han ena hälften af legenden om den dolda skatten, hvilken hans kamrat lärt honom. I detsamma visar sig den vansinniga Dianora, åtföljd af geten, och sjunger slutet af legenden, genom hvilket spelemannen får veta, att han är på väg att sälja sig åt satan. Då Hoel kommer tillbaka, hör han till sin förfäran, att spelemannen icke vill utföra förrättningen, och hä om uppstår nu en allvarlig strid emellan skattgräfvarne. Den vansinniga visar sig åter och nickar till dem, men Hoel är orygglig, emedan han vet, att den lede frestaren utskickar hvarjehanda andar och syner, för att frälsa sin skatt, och att det är ett vanligt knep af samme diaboliske majestät att låta sina tjenare antaga skeppnader af skattgräfvarnes vänner och slägtingar. Hoel följer med ängslig blick getens rörelse, emedan legenden förtäljer att en hvit get skall komma och visa hvarest skatten ligger. Geten går bort till en trästam, som ligger öfver ett skummande vattenfall, den vansinniga följer henne, ett oväder bryter löst i detsamma, en åskstråle splittrar trädet, Dianora störtar ned i forsen, och Hoel, som nu glömmer allt annat springer efter henne. Det lyckas honom att rädda henne, och han lägger henne till hälften medvetslös på en bänk. Under det han står och betraktar henne, sväfvande mellan fruktan och hopp, kommer Kermesse -processionen åter förbi, som för ett år sedan. Dianora vaknar. Rörelsen, förskräckelsen, badet, åsynen af älskaren, processionen och kapellet — allt i förening återkallar Dianoras förnuft. Hon gnider sina ögon, stirrar sig omkring och tror, att allt hvad hon upplefvat är en elak dröm, och att hon är ett år tillbaka i tiden. Allmänt jubel och allmän glädje! Dianora aflägsnar sig för att få torra kläder, kommer snart tillbaka och följer med sin älskare efter processionen till kapellet der en värdig prest viger dem tillsammans. — Sådan är den text tin hvilken Meyerbeer åter har knutit odödliga melodier. AA tr