son hafva kommit med häst och långsläde för att hemta ved från det på platsen uppstapplade förrådet. Det är en ganska bister nordisk vinterdag: snön yrar och har lagt sig på alla föremål, brunte står tålmodig och väntar att lasset skall blifva fullt, under det vinden lustigt tumlar om med hans mahn och svans och den fina snöyran tränger sig in mellan kroppen och seldonen. Bättre mår en liten hund, som i en käck ställning sticker nosen i vädret efter en flock snösparfvar, som har fängslat hela hans uppmärksamhet. Öfver granarne i bakgrunden ljusnar det något litet i luften, hvaraf man vill sluta, att ovädret med all sannolikhet snart skall gå öfver. Af figurerna utgöra djurena hufvudsaken, mannen och pojken bilda blott nödvändigt staffage för att fullkomna situationen. Öfverhufvud är intresset, såsom ofvan är antydt, lagdt i framställandet af en bister, nordisk vinterdag, hvilken här är lefvande skildrad med några få och enkla, men karakteristiska drag. Lugn och enhet visa sig i totalintrycket, behandlingen är lätt och säker och djurens form och hållning röja studium. En oss förut obekant svensk konstnär har således här gjort en lycklig debut. Ibland den mängd taflor, som vid en i Berlin nyligen föranstaltad exposition varit utställda, omnämnes äfven en tafla af Baron A. Koskull, som f. n. studerar i Heidelberg, men tillbragt större delen af vintern i Paris. Före sin afresa dit hade K., med några förändringar repeterat den tafla, som nyligen blif