vända hem till din mor och mig — detta är det prof jag fordrar, för att veta Om du ännu är mitt eget barn. Jessie slog ned sina ögon. Det låg något så kallt och allvarligt i hennes faders röst, att hennes hjerta sammanpressades deraf. — Tänk dig väl före innan du besvarar denna fråga, ty på detta svar hvilar mycket. Är du beredd att lemna alla dessa bekantskaper och vänner, för att dela ditt öde med oss. Är du nöjd med att lefva och vistas med dem, som hvarken äro lärda eller bildade, utan tarfligt obildadt folk. Du förlorar visserligen en hel del dervid, men du vinner kanhända äfven en ting. Vi skola älska dig Jessie, så, som kanhända aldrig någon annan här i verlden. — Här tystnade han. Svara mig min engel, hvilket beslutar du dig för, att gå, eller att stanna? — Att gå med er, min far! Han älskade henue ännu; hans sista ord hade ögonblickligen förmått henne fatta sitt beslut. — Du vill följa mig? Vill du göra det utan uppoffring? Kan du gå utan att blygas öfver dem du kommer att vistas tillsammans med? — Min far, hvarföre ställer du dessa grymma frågor till mig? Jag har hvarje afton jag gått till hvila bedt till Gud att han måtte återförena oss. Blygas! o, du glömmer att jag är ditt barn! Jessie gömde ansigtet i sina händer och gret bittert.