den stackars modren Gud för hennes barns oförmo: dade lycka, men ett annat ögonblick ryste hon, vic tanken på den förbannelse, som hvilade öfver der gamle girigbukens förmögenhet. O, Richard, tänk om den gamles spådom går fullbordan; om vårt eget barn kommer att blyga: för oss. Tyst Hanna, svarade Richard vredgad. Hurt kan du tänka något sådant, eller vara nog barnslig att sätta tro till en döds ord. Ehuru Richard låtsade vara likgiltig härför, före sväfvade honom den gamles ord, både natt och dag Om dagen, då han med hammare och spade arbeta de, tyckte han att de återljödo för hans öron, och blandade sig med hammarens slag; och då han om aftonen hvilade sig från dagens mödor utanför sir lilla hydda, hände det ofta, att han ofrivilligt inristade i sanden orden: Måtte det för evigt uppresa skiljemur emellan dem. Och mången natt hörde hans hustru huru han i drömmen fantiserade ock suckade: mitt eget barn, guldet, med flera dylikd afbrutna satser. Likväl förebrådde han sin hustrv ofta, att hon kunde vara nog vidskeplig att sätta tr till dessa ord. Han skulle icke för något pris vela visa, att samma tankar förföljde honom oupphörligt Richard Mallet var en man med en fast, beslnt sam karakter. Derföre, så snart det blifvit afgjordt att hans dotter borde uppfostras efter den förmögen