De till landsflykt benådades neapolitanska fångarnes befrielse. I Daily News meddelar en referent, efter ett samtal, som han haft med Raffaele Settembrini, den raske, unge mannen, som med fara för sin egen frihet befriade sin fader och de öfriga landsflyktige, en berättelse om de närmare omständigheterna vid de landsförvistas befrielse. Raffaele Settembrini, som tjenat en kort tid i den sardinska marinen och sedan på ångfartyg å den s. k. Galway-linien, tog hyra som styrman på en engelsk ångbåt, som gick till Cadix. Han ville försöka om han der kunde uträtta: något för sin fader, då ryktet hade förkunnat, att fångarne skulle föras dit, för att inskeppas till Amerika. Hans första plan var att sätta fadren i tillfälle att fly under den tid, som krigsskeppet med fångarne ombord skulle qvardröja i Cadix. Åtföljd af flera officerare och manskap från det engelska ångfartyget rodde han i en båt med engelsk flagga ut till den neapolitanske fregatten Stromboli och mottogs der af de neapolitanska officerarne. Han introducerade sig under sitt verkliga namn såsom en son af deras fånge, Luigi Settembrini, och bad om tilllåtelse att få taga afsked af sin fader, hvilken han icke sett på 10 år. Hans begäran var så naturlig och hans engelska uniform inponerade dessutom på fregattkaptenen, så att denne skickade efter fadren, som var ombord på det andra neapolitanska krigsskeppet Hettore Fieramosca., Efter en så långvarig skiljsmessa möttes nu fader och son på Strombolis däck, men deras sammanvaro bevakades noga. Den neapolitanske kaptenen stod tätt bredvid och icke ett ord kunde vexlas om någon plan för framtiden. Raffaele tog afsked af sin far och återvände till det engelska ångfartyget, som just skulle afgå på sin tur till åtskilliga nordafrikanska hamnar. Han hade hoppats att om natten kunna få en båt upp till sidan af det neapolitanska skeppet, för att på detta sätt låta fadren fly. Men man höll så god utkik ombord å de båda neapolitanska fartygen, att ingen båt kunde närma sig utan att blifva bemärkt. Han förändrade derföre hastigt sin plan. Han öfvergaf det engelska ångfartyget, som afseglade honom förutan, och under det Neapolitanarne trodde att han var afseglad med detsamma, gick han i land och gjorde sina förberedelser. Han fick höra, att Amerikanska klipperskeppet David Stewart var befraktadt af neapolitanska regeringen, för att föra de 66 fångarne till New York, — en transaktion om hvilkens plaglighet, för att icke tala om dess lumpenhet, det knappast kan vara något tvifvel, då passagexarne icke afskeppades såsom sådane, utan som slafvar, dömda af en utländsk domstol, ombord å ett nordamerikanskt skepp. Genom medverkan af en engelsman, Benjamin Oliveira och en spansk ädling, grefve Cassobrunette, förmåddes kapten Prentiss, som förde David Stewart, att emottaga Settembrini, hvilken utgaf sig för en ung sjöman från Cuba, hvilken önskade att mot tjenstgöring göra öfverfarten till New York för att derifrån komma hem, Klädd i en simpel skeppsgossedrägt gick Settembrini nu ombord bland manskapet, en blandning af Yankeer, Jrländare och Negrer, och nära var det att han här skulle blifvit röjd då kaptenen på det neapolitanska krigsskeppet, som få dagar förut hade sett honom i uniform, kom ombord på det amerikanska transportfartyget; han stod tätt bredvid honom, men han igenkände honom icke. Hade han blifvit igenkänd, skulle han nog blifvit reklamerad som en undersåte af kung Bomba och förd till Neapel, för att der försmäkta i en af de fängelsehålor, der så många andra olyckliga offer äro dömda till en lefvande död. Slutligen, bogseradt af det sardinska ångfartyget, gick klipperskeppet till sjös med sin laddning af tålmodiga och lidande martyrer för rättfärdighetens och sanningens sak. Man misstager sig om man tror, att Settembrini och hans vänner, när de efteråt ändrade skeppets kurs, blott hade för afsigt att undgå besvärligheterna och tidsspillan af en resa öfver atlantiska hafvet och tillbaka igen. Flera af dem voro nemligen redan, genom den lötsliga förflyttningen från fängelsehålorna, i ett eändigt tillstånd, och de plågades ytterligare i deras af den långa och smärtsamma inspärrningen försvagade tillstånd så förfärligt af sjösjuka i ett illa försedt fartyg, att de icke lefvande skulle hafva uppnått New-York. Under de första två dagarne förrättade Settembrini sitt arbete tillsammans med de andra matroserna och blef behandlad såsom de; men då skeppet hade kommit 200 eng. mil vester om Cap S:t Vincent, och den neapolitanska ångfregatten hade lemnat dem, tog han på sig sin uniform och gick fram till kaptenen med en protest, som var underskrifven af alla de landsförvista neapolitanarne. De hade i all stillhet öfverlagt om planen såsnart fienden var försvunnen vid horizonten. De ntbröto nu i glada utrop, helsade den unge mannen som deras befriare, omfamnade och kysste honom, och till och med matroserna, hvilka grepos af samma rörelse, kommo fram till honom och bådo honom om ursäkt för en eller annan liten ohöflighet, som de hade kunnat visa honom under det de ansett honom som deras kojkamrat. Men skepparen, en kallblodig, lugn yankee, förblef obeveklig; och oaktadt den mest föraktade neger bland hans brokiga besättning vid detta tillfälle visade sig rörd af menskliga känslor, så fingo dock sådana ej det minsta insteg hos den beräknande kapten Prentiss, och det var först då, när Settembrini började tala om hans afgud, den allsmäktige dollarn, som han började blifva något mera vekhjertad. Af den ackorderade fragten, 8,600 dollars, voro 2; på förhand betalda och den neapolitanske befälhafvaren hade dessutom gjort kaptenen en särskild gåfva af 400 Or Då I få 1 4 a