domaren sade att han beklagade att så förhöll sig; men då han nu kommit dit för att förrätta vigsel, frågade han ett äldre fruntimmer, om det ej funnos något lam, som kunde föras till offerbänken. Å bevars, svarade damen, Gottlieb var icke något lam ; han ville icke gifta sig med min Katarina, derföre har han sprungit sin väg. Nåväl, Gottlieb är väl ej den ende karl som finnes — skaffa mig en annan karl, som vill gifta sig med henne. Härvid uppklarnade flickans ansigte och hon utropade; Ja, — das ist gut, — skicka mig Hanst. Bud sändes till Hans, men han kunde icke komma. Men Katarina ville numera ej så lätt gifva saken förlorad, hvarföre hon sade till budet: Gå efter Josef. Budet gick, men Josef kunde ej träffas. Vid underrättelsen härom sjönk modet ånyo. Katarina brast i tårar och domaren började blifva otålig. Men i det hon händelsevis kom att se ut åt gatan, passerade en kort tjock ung Tysk förbi fönstret. Hon sprang genast ut genom dörren åt gatan, och ropade: Fritz, Fritz, kom in. Straxt derpå syntes Fritz. Du älskar ju min Katarina! sade modren, Tysken knäföll, slog sig för bröstet, utropande: O, jag älskar henne, jag tillber henne, jag värderar henne till och med högre än surkål! Fredsdomaren dundrade då: Stig upp, och tag plats bredvid henne! Men innan detta hann att verkställas, voro de man och hustru. Katarina hade nemligen kastat sina armar omkring hans hals, hennes läppar vore pressade mot hans, och allt emellanåt vid andans hemtande utropade hon: Min man, min Fritz! Vår skyldighet såsom sannfärdig berättare ålägger att intyga, det Fritz besvarade omfamningarne så godt hans knäböjande ställning förmådde. Fredsdomaren underskref genast giftermålskontraktet, lemnade rummet med högburet hufvud och de älskande nygifta åt sig sjelfva; hvarvid ett heligt lugn utbredde sig öfver hans anletsdrag och öfvertygelsen lyste i hans ögon att han fullgjort sin pligt och att hederen, aktningen och rättfärdigheten följde hans fotspår. ——-2.oo— —— —— — 1——— —— -— --——