från bergen till slätterna och sålunda derigenom hafva visat uthålligheten af sin flygförmåga. Deras fångande tillgår på följande sätt. Såsnart det blifvit tillkännagifvet för Scheikhen för en på slätten lägrad, med falkar jagande familj att en Tair-el-hoor farabiska namnet å falken) är synlig, så uppbjuder han allt för att fånga honom. Man har i beredskap nät af mörkt tagel med vida maskor och tillräckligt stora för att låta en deruti bunden dufva flaxa. 9Sedan dufvorna blifvit instoppade i nätena lägga sig pojkar med dem i lummiga bakhåll. Så snart falken visar sig, kretsande som en guldgul punkt mot den mörkblåa himmelen, lössläpper en af pojkarne en dufva med nätet. Denna flaxar ängsligt, än faller hon till marken, än höjer hon sig. Bland 99 fall af 100 ser falken henne ögoblickligen, han kretsar några ögonblick i de höga regionerna till dess han är säker att vara midt öfver sitt byte, derpå störtar han ilsnabbt rakt ned och i ett nu har han slagit sina lor i dufvan. Denna flaxar i dödsångesten och falken intrasslar sig i tagelnätet, och blir, då han icke kan höja sig i luften med dufvan, ett lätt byte för den framskyndande lycklige jägaren. Ädelfalken har det gemensamt med lejonet, att då han känner sig fången han icke förråder minsta skymt hvarken at vrede eller fruktan. En kedja fästes genast vid hans ben, men han gör icke några ängsliga försök att flaxa, ej heller hugger eller klöser han den som bär honom. Allvarsam sitter han med sänkt hufvud, undergifven sitt öde. Araberna hafva derföre ordspråk; lejonet, falken och en ädel menniska vredgas ej på sin besegrare. Med jubel mottages han derefter i Scheikhens tält, hvarest en plats på en med tvärslåar försedd staf redan finnes i ordning för honom. Man försöker ej att gifva honom någon föda, ty ädelfalken förtär intet under