tiden måste falken icke endast rätt och slätt förfölja och döda rofvet, utan sådant skulle ske efter de ganska komplicerade lagarne af den tidens jägarkonst. En falk, som hastigt dödade det jagade djuret och således gjorde ett raskt slut på dess lidanden, ansågs för en illa uppfostrad och värdelös jägare. Liksom under medeltiden falkjagten blott var tillåten personer af adligt blod, så anser ännu i dag Saharas tystlåtne, mörkfärgade son. att falken blott bör sitta på de förnämas händer. Märken efter en falks naturliga uttömningar på burnusen (med hvars snygghet araben ej är så nogräknad) äro derföre säkra Jännetecken på att man har en man af stånd (Djouad) framför sig. Huru olika äro ej kännetecknen på ädel börd! Arabernas jagtfalkar få en enklare uppfostran än de fransyska och tyska riddarnes i 12 och 13 århundradet, men den är dock ännu ett lika kärt föremål för egarens uppmärksamhet och stolthet. Man betalar en god jagtfalk med 100 Budjus (omkr, 60 rdr fmt) eller byter sig till honom mot en kamel elter en häst af bättre race. Ingen person, som eger en falk, skiljer sig någonsin ifrån honom. I tältet sitter han öfver hans läger, vid ridt eller vid gående, till och med genom de lifligaste gator, för egaren honom med sig på axeln. Man kan icke se en präktigare bild än en Scheikh som med mörkröd i veck fallande mantel långsamt framskrider med den ljusgula falken på skuldran. Egarens och det ädla djurets svarta och blixtrande ögon hafva något af det stolta allvar, som påminner om ursprunget till arabens namn (af arrabo, herrska). Ingen arab skulle vilja begagna en falk, som blifvit tagen ung ur nästet eller fångad i dess närhet. Man fångar blott sådana djur, hvilka vågat sig fjerran