Arabernas Falkjagt. Såsom en ridderlig och romantisk saga går berättelsen om falkjagten genom alla århundraden. Det ädla rofdjuret, hvilket åt den vid jorden fjettrade, tunga och kortsynta menniskan lånar sina pilsnabba vingar, fjerran skådande ögon och egghvassa klor till jagt på det i vida rymden och med vindens hastighet öfver marken Sig lyftande villebrådet, och hvilket likt en befjädrad och besjälad pil ofelbart flyger ur sin herres hand: efter rof, har under årtusenden med lika stolthet tjenat den drömmande indiern, den glade greken, medeltidens styfve baron och de franska Ludvigarnes förfinade hofmän, som det ännu i dag vid den ädle araberhöfdingens uppmaning svingar sig mot den afrikanska himmelens dunkelblåa hvalf. Huru skilda också de olika tidernas och folkens riktningar hafva varit, så har dock alltid falkjagten blifvit med kärlek omfattad, emedan det för menniskan ständigt måste hafva varit en lika njutning att från det fjerran belägna och för hennes orörlighet och tyngd oåtkomliga kunna nedhemta det högt och snabbt flygande. Medeltidens ädelfalk, hvilken hörde till förnämhetens attributer och med hvars fångande, uppfostran och dressering tjenare med hög rang syselsatte sig, var ljusgrå; för att vara af riktigt högt värde måste han vara rent hvit. En hvit, väl dresserad falk var i värde jemngod med den bäste häst. Men en sådan falk hade äfven ofta lärt mer än ädlingen på hvars handske han satt, och hans kostym (mössa, fångkedja och jagtmantel) hade understundom ett högre värde än sjelfva borgfruns högtidsklädning. På den