INN )ITE Göteborg, d. 16 Mars 1859. Den ifver, hvarmed den engelska pressen under de senaste månaderna fört fredens talan, har stegrats i mån af krigets ständigt växande sannolikhet. De, som pläga betrakta England som de liberala idernas säkraste stöd, öfverraskas måhända deraf, då det uppgifna ändamålet för den franska interventionen i Italien är att omintetgöra det österrikiska och det påfliga förtrycket samt göra friheten inhemsk i detta land. Men saken torde förklaras af det djupa misstroende och den bittra ovilja, som den franska styrelsens politik under de tvenne sistförflutna åren väckt hos engelsmännen, hvilka icke utan skäl fråga huru beskaffad den frihet är, som kejsaren ämnar bestå italienarna, då han låter sitt eget folk sucka under det nesligaste förtryck. De befara, att den så hastigt påkomna ömheten för det lidande Italien är en förevändning, bakom hvilken lura hemliga eröfringsplaner, ty Napoleons popularitet är i så starkt aftynande, att en ansenlig portion krigisk gloire är erforderlig för dess återställande. Hans allt mera framträdande, stundom litet komiska bemödande att imitera sin store farbror har ej varit egnadt att minska Englands misstroende, hvilket afspeglar sig i det språk, som detta lands tidningar föra mot honom. Det bildar den bjertaste motsats till de loftal, som samma blad bestodo honom, då han under orientaliska kriget besökte London. I synnerhet är sTimes skoningslös i sina anfall mot honom. I detta blad förekomma artiklar, som skulle varit värdiga en plats i Elihu Burrits Olivblad, i anseende till deras bittra klagan öfver de för folken betungande rustningar, som den sväfvande krigsfrågan framkallat i så många af Europas länder. Vi meddela här nedanföre, som exempel derpå, en artikel ur Times, till hvilken vi foga den fromma önskan, att Englands fredliga tänkesätt ej måtte förneka sig den dåg, då dess egna intressen komma i fråga. T dag för elfva år sedan lifvades hela Europa af stora förhoppningar. Julimonarkien var stortad. Republiken var proklamerad och några af det politiska framåtskridandets afgjordaste anhängare hade erhållit uppdrag att bilda en provisorisk regering. Ingenstädes i hela verlden förspordes synnerlig sympati för den störtade herrskaren, ty man sade att han var både egennyttig och intrigant samt att han under aderton år beröfvat Frankrike fördelarna af dess revolution. Nu åtminstone skulle man veta att tillgodogöra sig dem. Nu skulle man skörda frukterna af sextio års ansträngningar. Frankrike skulle hvarken fjettras af dynastiska allianser eller tvingas af pöbelns rop till våldsamheter. Hvarken stagnationen under Bourbonernas styrelse eller terrorismens galenskaper eller kejsaredömets rastlösa äregirighet skulle oroa det längre; och när Frankrike är belåtet, har Europa fred. Kortligen, man tog för afgjordt att, hur det än gick med de experimenter, som socialisterna skulle företaga, fransmännen dock denna gång skulle slå sig —-—0— — — — — — — ! ! 2 2