——————— ——Lsuevsmam—s— Den skandinaviska ideen. I Det gifves ider, som efter att för en kort tid ha bemäktigat sig ett folk och bestämt hela dess rigtning, spårlöst försvinna liksom de ha uppkommit, utan förebud. Men det gifves äfven andra, som först synas obetydliga men småningom slå djupa rötter i folkmedvetandet och efterhand utveckla de skönaste blommor, som en gång skola lemna rum för rika frukter. En sådan id är den skandinaviska. Oaktadt den redan öfverlefvat den tid, då den var en modesak och egde nyhetens för så många sinnen oemotståndliga behag, gör den alltjemt nya eröfringar och växer ständigt i styrka och betydelse. Derigenom visar den att den innebär en oförgänglig sanning — en sanning, i hvars erkännande och rigtiga tillämpning på yttre förhållanden ligger ett oeftergifligt vilkor för de tre skandinaviska rikenas framtida lycka och storhet. Detta är lika obestridligt som det, att deras nuvarande svaghet och underordnade ställning inom den stora europeiska statsfamiljen hufvudsakligen föranledts af det fientliga förhållande, hvari de under så många sekler stått till hvarandra. De skandinaviska folken hade, sedan kristendomen uttalat sitt bestämda veto mot vikingatågen, allt för mycket qvar af sin gamla stridslystnad för att ej med glädje omfatta hvarje tillfälle till krig, som deras konungars inbördes tvister erbjödo. Genom att blanda sig i de svenska regentfamiljernas inre strider vann Danmark ett inflytande i Sverge, som efter den herrskande Folkungaättens utgång och konung Albrechts besegrande öfvergick till ett fullkomligt herravälde, som erhöll den mildrande men oegentliga benämningen Kalmare Union. De olyckliga följder, som denna hade för åtminstone tvenne af de förenade rikena, utgöra antiskandinavernas älsklingsargumenter, ty de besinna ej skillnaden mellan den förening, som har nationella sympatier, och den, som har dynastiska intressen till grundval. Aldrig har väl nationalhatet mellan Sverge och Danmark brunnit med klarare låga än under unionsperioden. Mycket har blifvit taladt om Mårgarethas storhet som regentinna, men vi kunna ej anse henne för mer än en snillrik och kraftfull men ytterst sjelfvisk qvinna. Om hon hade egt sann själsstorhet hade hon fattat och sökt fullgöra den stora uppgift, som sällspordt gynsamma omständigheter lemnade henne, att försona de trenne nordiska folken med hvarandra och genom en mild och rättvis styrelse befrämja deras välfärd. Men unionsdrottningen såg i de nyvunna länderna endast stora privatdomäner, som hon kunde utsuga efter sitt hjertas lust. Karakteristiskt i hög grad är hennes yttrande till den lika samvetslöse som svage vällusting, åt hvilken hon anförtrodde Skandinaviens thron: Sverge skall föda er, Norge skall kläda er, och med Danmark skall ni värja er. Kalmare Union, denna händelse, som, enligt Geijer, såg ut som ro——— — — ——O -— ——-2Z—nn—