selsatta med att bryta npp dörren till kammaren. Deras vilda svordomar och förbannelser hindrade dem att höra vår ankomst, men Martin som genast varseblifvit oss, lyckades att undkomma, hvilket upprigtigt talat, var mig rätt kärdt. Levasseur fattade en pistol och skjöt af så snart han fick sigte på mig, men kulan träffade mig icke. Jag störtade mig öfver honom med en styrka, sådan jag knappast förut tilltrott mig äga, och band hans händer, medan min följeslagare bemäktigade sig Dubasle, Tvenne timmar härefter voro de båda förbrytarne smidda i jern och kedjor. Dagen derpå försökte jag att med så mycken skonsamhet som möjligt meddela Marie Duguesne, att jag ej var fullkomligt säker på, huruvida den omtalade lilla flickan verkligen vore hennes dotter. Men hon förmådde icke bära denna nya sorg. Hon blef för andra gången vansinnig, och fördes till Bedlam, der hon måste förblifva i tvenne år. När hon tillfrisknat, skaffade jag, genom mina vänners understöd, tillsammans en liten summa penningar, och hon flyttade till Paris. Efter flera års förlopp återsåg jag henne der, och hon befann sig i temligen goda omständigheter. Levasseur och Dubasle dömdes tilllifstidsfängelse. Levasseur bekände, att det varit han, som haft för afsigt att slå ibjäl mig den aftonen på Leicestergatan. (Slut)