— — — nn - Osooomssvmvm-vsSeetem————LFrån Utlandet. Förhandlingarne 1 det engelska parlamentet den 25 Februari, om hvilka man först genom telegrafen fick temligen osanna uppgifter, hafva fullkomligt bekräftat påståendet att Engl land och Frankrike till en början skulle vara eniga i den italienska frågan. Både regeringen och oppositionen förklarade, att man icke kunde beskylla Frankrike att vilja kullkasta Wienertraktaterna och utvidga sind gränser, likasom det ock från båda sidor erkändes, att förhållandena i Italien gåfvo grundad anledning till att frukta ett fredsbrott, att det vore Österrike som skulle bära ansvaret härföre, och att det således vore denna makt som måtte gifva efter och att Frankrikes fordringar i det väsendtligaste voro ganska befogade. Med andra ord, Lord Palmerston och d Israeli erkände båda möjligheten af ett krig, i hvilket England icke genast skulle blifva direkte intresseradt, utan först senare invecklas för att hindra den segrande parten från att missbruka sin ställning till europeiska jemnvigtens störande. Detta resultat är af stor vigt, då det tyckes innebära en garanti för att Europa skall undgå den stora olyckan, att två af de mest civiliserade staterna ömsesidigt skulle utmatta och försvaga hvarandra. Den andra vinsten man har af debatten är bekräftelsen på riktigheten af den allmänna förmodan, att det nu mindre än någonsin finnes någon förhoppning om att tillvägabringa ,en öfverenskommelse emellan Frankrike och Österrike, genom hvilken kriget kunde uppskjutas eller helt och hållet förhindras. — Hvad angår Kyrkostatens utrymmande, så har Påfven sjelf redan uppfordrat Frankrike och Osterrike att draga sina trupper ur hans område. Dessa makter skulle dock först gemensamt aftala huru ett sådant utrymmande skall gå för sig, och om äfven svårigheterna vid en sådan öfverenskommelse skulle kunna öfvervinnas, så hafva förhandlingarne i Parlamentet visat att saken härigenom ingalunda är afgjord. Det gäller framför allt att upphäfva de separata traktater, genom hvilka Österrike har blifvit herre öfver Italien, och frågan blir således, om Österrike till en början vill försäkra sig om besittningen af Lombardiet-Venedig genom att afstå sitt protektorät öfver hela det öfriga Italien. Frankrike lär redan hafva vidtagit anstalter för utrymmandet och man förmodar att Österrike ej heller länge skall dröja att följa exemplet. I en korrespondens från Paris omtalas att Påfven skulle ligga i underhandlingar med spanska regeringen om erhållandet af två regementen infanteri och ett regemente artilleri. Ett fjerde regemente skulle bildas af katolska Schweizare. — I Engelska underhuset förelades den 1 d:s reformbillen. Hufvudpunkterna af densamma äro följande: Röstberättigade äro alla hvilka betala 10 pund i hyra, alla graduerade personer och fondägare. Hemlig omröstning är icke tillåten. Det ministeriella partiet upptog förslaget med bifall. Lord John Russel och herrarne Roebuck, Bright och Drummond förklarade sig emot detsamma emedan