—— Göteborg, d. 2 Mars 1859. Om något af de italienska hofven har skäl att frukta den storm, som hotar bryta ut öfver den sköna halfön, så är det det romerska, ty detta har ej blott att befara ett bortsopande af föråldrade politiska och sociala institutioner, utan äfven försvagandet om icke krossandet af Roms andliga makt. Denna fruktan delas af det franska katolska prester-skapet, som genom erkebiskopen i Paris: lärer hafva hotat sin hittillsvarande gunstling Napoleon III med förlusten af sin tillgifvenhet för den händelse att han genom deltagandet i kriget faller den helige fadren besvärlig. Visserligen tyckes det, att döma af kejsarens antecendentia, ha haft föga skäl till denna fruktan, ty han har alltid ifrigt befrämjat den påfliga stolens intressen. Dessutom uppdrogs i Gueronnieres af honom inspirerade program öfver den förestående ombildningen af de italienska förhållandena, presidiet öfver alla Italiens stater åt påfven. Men sannolikt ha de fromma fäderna insett att om krigsfacklan kastas inom Italiens gränsor, den måste bli vådligast för Rom, der det religiösa och politiska förtrycket under så många århundraden samlat ett sådant upplag af brännbara ämnen. Och sjelfve Napoleon III kan ju icke med hela sin makt säga åt revolutionens mäktiga flod: ,,dit skall du gå men icke vidare; der skola dina stolta böljor lägga sig. Från hvilken synpunkt man än betraktar det påfliga väldet, framstår dess olycksfulla inflytande öfver länder och folk klart för hvarje oförvilladt öga. Om det förunnades någon af de gamla romarna att återkomma till jorden för att besöka det fordna Latium, skulle han häpna öfver dess ökenlika utseende och utropa: hvilka barbarer herrska nu i detta land, der yppiga lunder omvexlade med rika sädesfält och der de romerska fältherrarna och statsmännen på de skönaste villor njöto sitt efterlängtade otium? Och man skulle nödgas svara honom: kristna prester. Ty dessa ha gjort Campagna di Roma -till en ödemark, der blott ruiner af romerska vattenledningar vittna om en förfluten tids civilisation, och der endast några fattiga boskapsherdar våga trotsa de feberalstrande sommarmånaderna. Kyrkostaten kan, oaktadt jordmånens ursprungliga fruktbarhet, icke tillfredsställa sina innebyggares spanmålsbehof; städerna äro med få undantag utan all handel och industri, och ättlingarna af det verldsbeherrskande romerska folket äro försänkta i den djupaste okunnighet och elände. Regeringen och administrationen äro nästan uteslutande i presternas händer. Den unge romaren nödgas, för att kunna tillfredsställa sin verldsliga ärelystnad, ingå i det andliga ståndet. Ty hvad armåen angår, innehar den en ståndpunkt, som gör benämningen påflig soldat nära nog till ett skymford. Den utgöres också till en stor del sf fremmande äfventyrare. Dylika samhällsförhållanden kunna ej annat än hafva det olyckligaste inflytande på alla folkklasser. Utestängd från statens tjenst öfverlemnar den bildade lekmannen sig åt ett MALL oo onnsmem————k—S————VV—