Göteborg, d. 26 Februari 1859. Icke många af dem, som så bittert klaga öfver vårt fosterlandsfattigdom, torde ha besinnat att de hufvudsakliga anledningarna dertill böra sökas i ett illa ordnadt penningeväsende, en felaktig affärsverksamhet och vår tids ständigt alltmera öfverhandtagande lyx. och yppighet. Njutningslusten är vida allmännare än den flit, den ihärdighet och den klokhet, som skola bereda de för dess tillfredslande erforderliga tillgångarna. Huru ofta har icke samvetsgrannheten dukat under för den obegränsade kreditens frestelser? Huru mängen har icke, vilseförd af ett falskt begrepp om hedern, fört ett lysande lefnadssätt, ehuru han vetat att det var hans borgenärer, som skulle komma att vidkännas alla hans utgifter? Och huru mången har icke sedan hans ekonomiska ställning underminerats af för honom sjelf endast hekanta förluster, kastat sig in i nya, ständigt vildare spekulationer — när, snart sagdt, blott ett underverk skulle kunna förbättra sakernas förtviflade läge under det han omsorgsfullt hållit de omisstänksamma borgenärerna i okunnighet om den öfverhängande faran. Lagarna ha tillräckligt visat sin oförmåga att i detta fall skydda medborgarnes egendom. Man måste vara betänkt på ändra medel till det ondas motarbetande. Den enskilde tager sina varor hos köpmannen på kredit och underkastar sig hellre att erlägga en högre betalning än att dröja tills han förekaffat sig penningar till den kontanta liqviden. Detta hans bruk att draga vexel på framtiden är källan till det kreditsystem, som, för långt drifvet, kan ha de olyckligaste följder. Ty minuthandlaren, som sällan äger tillräckligt kapital, nödgas härigenom taga sina varor på lång kredit hos grosshandlaren, och denne nödgas i sin ordning anlita sin kredit hos de utländska husen i högre grad än annars varit nödigt. Vådan häraf visar den nyligen öfverståndna penningekrisen. I Kongl. Maj:ts förordning af d. 4 Maj 1855 föreskrefs att köpare af varor borde deröfver lemna ett qvitto, som inför lagen skulle gälla som skuldsedel. ÅÄndamålsenligheten af denna förordning erkändes i början af många grosshandlare, som läto trycka formulärer till dylika qvitton för att låta ett af dem åtfölja facturan. Det är emellertid tillräckligt kändt att endast ganska sällan dylika blifvit återsända med vederbörlig underskrift. Saken tyckes omsider ha råkat i glömska, och många handlande i småstäderna eller på landet skulle numera anse som en grof förolämpning, om det i lagen föreskrifna qvittot begärdes. I ändra europeiska länder plägar en köpman, som afsänder en vara, samtidigt draga en vexel på köparen. Då denna vexel återkommer accepterad, kan han, om han önskar att genast erhålla penningar för den, med lätthet få den diskonterad. Hos oss kan sådant ej ske, då det ännu synes oafgjordt, om en så enkel och nyttig tingens ordning skall vinna insteg i vårt land. Mången torde väl säga, att det