Göteborg, d. 19 Februari 1859. Bristande utrymme har en längre tid fördröjt införandet af nedanstående artikel och vi måste lyckönska oss att den icke rent af kommer post festum, ifall det nemligen skulle besanna sig att skolfrågan äfven denna gång blifvit afgjord utan vederbörandes hörande: Nedsättandet af kommitteer är otvifvelaktigt en mycket gammal uppfinning, ehuru den ej i ålder kan mäta sig med tidningspressen, hvilken, enligt vår härvarande högt aktade kollegas ojäfaktiga uppgift, leder sina anor från olivbladet, som väckte så stark sensation bland publiken i Noachs ark. Och de komma troligen att existera så länge verlden står, ty man skall alltid anse sig ha god utsigt att komma underfund med sakernas rätta beskaffenhet och det ändamålsenligaste sättet att åvägabringa nödiga reformer, när man anförtror den preliminära granskningen häraf åt sakkunniga och ojäfviga personer. Så har man åtminstone tänkt i vårt kära fosterland, der nedsättandet af kommitteer af mångahanda namn nära nog hör till ordningen för dagen. Men ganska ofta hafva dessa kommitteers betänkanden och förslager varit af den art att de ej kunnat erhålla statsmakternas godkännande, ty de ha antingen varit grundade på en ensidig kammarlärdoms sväfvande theorier eller också innehållit för mycket af den gamla surdegen, hvilken man velat blifva qvitt. Hvad den nya läroverkskommitteen angår, kan man just icke skylla dess reformförslag för någotdera af dessa fel. Denna kommitt har neml. visat prof på ett fint väderkorn genom uppfattandet af de för dagen herrskande antiklassiska åsigterna och deras tillämpande på ett sätt, nog moderat att ej reta den antika bildningens vänner till ett förtvifladt motstånd. Den rekommenderar en linie utan och en med klassiska språk, hvilka dessutom förläggas till de högre klasserna, men den går icke deras mest fanatiska anhängares ärenden, ty dessa hedersmän vilja helt och hållet förvisa dem till akademien. Men har kommitteen härutinnan lagt någorlunda band på sin reformatoriska ifver, så har den deremot i ett annat fall tagit i med hårdhandskarna. Det är med afseende på studentexamen, som den ådagalagt rent destruktiva tendenser. Yxan är satt till roten, och den är hvarken stämd för nåd eller förbarmande. Hvad har då denna stackars studentexamen gjort för ondt? är en fråga, som ovilkorligen påtvingar sig den opartiske iakttagaren. Studentexamen är en nageli ögat på ett visst fanatiskt parti; den är en syndabock, som får bära skulden för läroverkens otillfredsställande tillstånd och den der herrskande ytliga lexläsningen, de differerade ynglingarnas invigande i rumlarelifvets mysterier, den på examinatorernas frågmethod grundade privata undervisningens charlataneri — ja för så många onda ting, att ej Göteborgs-Postens utrymme medgifver deras uppräknande. Att dessa