— Göteborg, d. 16 Februari 1859. Man här liknat Näpoleon den tredje vid den grekiska fabelns sfinx, och mycken skarpsinnighet har användts på försöken att finna andemeningen af hans yttranden och åtgöranden. Men nu omsider börjar man att tröttna vid att spritta till vid hvart ord från hans mun och spåra planer af verldshistorisk vigt under hans obetydligaste handlingar. En del af den nimbus, som så länge omgett denne den lyckligaste af alla äfventyrare, har försvunnit, och man går utan krus den kejserliga personligheten rakt in på lifvet. Hans karakter är den gåta, hvartill nu lösningen sökes; och svika icke alla tecken, är man på god väg att finna den. Den ,,ogenomskådlige har gång efter annan förrådt sitt inre för detta Europa, som i längden ej kan föras bakom ljuset. Hvad är han då, denne mäktige mar, som så ofta bragt såväl thronernas som taburetternas innehafvare att darra och som så länge fört det stolta Frankrike i ledband, liksom marktschreiern för den björn, som med ett enda ramslag skulle kunna fälla honom till jorden? År han en hjelte? Nej! han satt i god ro i Tuilleriernas präktiga gemak, när hans tappra soldater blödde framför Sebastopol, och nöjde sig med att låta utsprida ryktet om sin förestående resa till Krim. Icke en gnista af detta den förste Napoleons hjeltemod, hvilket var så egnadt att elektrisera de franska härskarorna, utmärker hans brorson. r han ett snille? Nej — och just deri ligger en af orsakerna till hans framgång, påstår man. År han en ideolog? nnu mindre såvida man ej dermed förstår den, som är beherrskad af det egna intressets fixa ide. År han en utmärkt statsman? Nej, ty Frankrikes välfärd och storhet utgöra ej hans förnämsta syftemål. Hvad är han då? Han är en konjunkturernas man. Han lyssnar noga efter från hvad håll vinden blåser för dagen, ja han uppmärksammar tidsflodens minsta vågbrytningar och styr kursen derefter. Han har möjligtvis fordom ägt några tillstymmelser till åsigter — en rest af de moraler. mamma Hortense under barndomsdagarne hviskäde i hans öra. Men alla dylika besvärliga saker, som blott hindra en man att göra sin carriere, äro längesedan bortblåsta. Endast skenet af dem användes ännu, då det så erfordras. Ludvig Napoleon låtsäde fordom svärma för friheten — detta vet hela Europa eller åtminstone den del af Europa, som har reda på någonting, I Förenta Staterna, i England och i Schweiz uppträdde han som en afgjord demokrat. Intet var naturligare. Ludvig Filip innehade då den franska thronen, och till honom slöto sig alla ordningens vänner, alla dessa, som vurma för , altaret och thronen på ett litet antal inbitna legitimister när, hvilka suttoi sina S:t germainska hoteller eller i sina landslott i renaissäncestil och drömde om lancien regime. Den furstlige lycksökaren hade då intet annat att göra än att antaga liberalismens färger och söka vinna för