sten. Vi få ännu upplefva mången kall natt, innan vi kunna bemäktiga oss det fördömda Malakoff. — Jag kunde icke trifvas hemma, herr löjtnant, ända sedan jag fick höra talas om ett nytt ryskt fälttåg, svarade underofficeren. I dag för fyrtitre år sedan irrade jag med qvarlefvorna af den förre kejsarens krigshär genom rysliga snöstepper, nära att dö af hunger och köld och förföljd af kossacker och rofgiriga bondeflockar. Jag hade då föga hopp att få återse mitt fädernesland. Och dock, herr löjtnant, var jag en rik man, och jag är det ännu på sätt och vis, fast jag visst icke har någon utsigt att åter komma i besittning af min förmögenhet. Ty då vi gått och vankat så länge framför denna fördömda hamnfästning, ROPpas jag icke mer att få komma in i det inre af Ryssland och upptaga en skatt, som ligger der i säkert förvar. Nå, det gör också detsamma. Jag har hvarken hustru eller barn, och för mina nödvändigaste behof sörjer ju kejsaren! — — En skatt, Sellier? frågade löjtnanten nyfiket. Vid den helige Hubert, den historien måste ni berätta, men dessförinnan skola vi tömma bägaren och öfverse vår vedettlinie. Hvad har norra fästet fått för infall? Se bara på hur dess raketbuketter uppstiga! Det är onekligen en herrlig anblick, isynnerhet för den, som står på fältvakt och har hela höjdterrängen framför sig. Begge svepte kapporna bättre om sig och gingo mot bryggan; och snart ljöd vedettens anrop, beledsagadt af ett gevärsskott. Efter en half timma sutto löjtnanten och hans sergeantmajor åter vid elden, och på en förnyad uppmaning började den gamle sin berättelse: — Ni vet, herr löjtnant, att vi 1812 hade de förbannade kosackerna på halsen, alltsedan vi passerat Kaluga; de kringsvärmade oss oupphörligt, likt spy