Familjeskatten. (Öfvers.) På stranden af Tschernajaån invid vattenledninen, som starkt kröker sig omkring det inre af Seastopols hamn, låg ett kompani franska voltigörer som fältvakt. Ryssarna hade redan flera gånger rigtat sina anfall mot löpgrafvarna framför lilla Redan; derföre var hela stranden mellan hamnen och bergssluttningen intagen af en dubbel förpostkedja, till hvilken hvarje regimente en gång i veckan lemnade sin kontingent. Denna nästan ängsliga försi tighet tycktes dock öfverflödig, ty hela månader hade förutit utan att ett enda bösskott förmärkts norrifrån. Nära bryggan, som sträcker sig öfver Tschernajaåns dubbelmynning, uppehöll sig en liten afdelpving af fältvakten, bestående af omkring tjugo man. Detta detachements anförare, en ung, ljuslockig officer, sat jemte den gamle hvitskäggige sergeantmajorn vid elden med cigarr i munnen och en läder ägare med rykande punsch framför sig, ty natten var mycket kall. Djup tystnad låg öfver hela nejden; endast då och då hördes ett kanonskott från den belägrade staden, eller uppsändes derifrån en svärm raketer, som skulle i ordets egentliga bemärkelse, kasta ljus öfver fiendens, förehafvanden. — Ännu ett glas, sergeantmajor Sellier, ropade löjtnant Pourvu, i det han räckte den gamle underofficern flaskan med punschessensen och pekade på feltkitteln, hvarur vattenångor uppstego. Hvad tycker ni om natten, gamle? Ångrar ni er icke att ni än en gång tågat till Rysslands ofruktbara stepper, då ni kunnat stanna qvar i den varma garnisonstjen