en stor afsky för dessa djur och fick tillåtelse att erhålla ett par kattor, för att freda sig för dem. Fängelset förekom mig på långt när ej så vedervärdigt, som man i allmänhet inbillar sig, säger hon i sina memoirer. Då den första häftiga sorgen öfver mitt öde hade lagt sig, sökte jag hindra ledsnaden att få insteg hos mig genom att ordna mina sysselsättningar och draga all möjlig förnöjelse af dem. Det är icke föremålens värde i och för sig sjelfva utan graden af deras nödvändighet för oss som bestämmer det pris vi sätta på dem. Jag var sjelf riktigt förvånad öfver det intresse hvarmed jag omfattade en katt, hvilken jag dock egentlligen bedt om endast för att få skydd mot den mängd råttor, som plåade mig utomordentligt. Kattan fick snart ungar; dessa förökade sig åter efter någon tid, och jag såg på detta sätt flera generationer uppkomma. De små nätta ungarne tumlade lustigt omkring mig och det roade mig på det högsta att se deras lek, oaktadt jag aldrig förut hade hållit af något djur. — Olyckan kan säledes låta vänliga känslor uppspira i till och med det kallaste och trångaste hjerta; denna dam, som gjort alla vid hofvet till sina ovänner, bibehöll i fängelset en trofast tillgifvenhet mot sina kattor. I allmänhet räckte dock icke fångenskapen så länge att den fängslade behöfde tillgripa dessa slags förströelser; de vanligaste Lettres de Cachet lydde blott på några månader. Fångarne tillbragte gerna tiden med läsning och skrifning. Abbe Lengley Dufresnoy, som hade varit arresterad sju eller åtta gånger, förklarade att han ingenstädes hade så god ro att arbeta som i statsfängelserna. När han erhöll arresteringsordre bad han derföre alltid om att få litet tid till ordnande af sitt linne, sina böcker och manuskripter, och skref till sin förläggare: Mitt verk skall med det första blifva färdigt; till följe af Hans Ma