Om fångars tidsfördrif. (Efter engelskan). (Forts. o. slut fr. föreg. N:o.) En fånge vid namn Liard, som delade cell med Renneville, hade tämt råttor, hvilka åto och sofvo med honom. Denne man, som hade blifvit anklagad för att hafva skrifvit smädeskrifter emot konungen och hofvet, och icke egde en vän i hela verlden, hade sitt fängelse kärt på grund af den tillgifvenhet, som han förmått bibringa dessa vämjeliga djur. Han kände dem alla och hade gifvit hvarje råtta ett eget namn, en hette Goulu, en annan Rataplan, en tredje le Friand o. s. v. När han åt, samlade sig hans fyrbenta vänner omkring honom och förde ett hiskligt väsende under det han sökte genom vänligt tal bringa lugn ibland dem. Nej hör Goulu, sade han du äter alldeles för glupskt. Låt le Friand komma fram och få sin andel. Hvarför biter du Rataplan? — Om jag hade dödat en af hans kära råttor, säger Renneville, skulle han säkerligen rusat på mig som ett rytande lejon. Det var mig emellertid ofta till stor förnöjelse och förkortade mången stund för mig att höra honom tala med sina kära råttor och kalla dem vid namn. Vid ljudet af hans röst skyndade de ifrån sina hål och kilade till honom liksom för att mottaga ordres. Han gaf hvart och ett djur ett litet stycke bröd och sände det åter till sitt bo sedan han vänligt strukit det nedefter ryggen och svansen. Att tämja råttor och möss var ett i hög grad kärt tidsfördrif för fångarne; men Mademoiselle de Lannoy, en mycket talangfull dam, som sattes på Bastiljen för delaktighet i en sammansvärjning, kände