Sedan han besegrat svårigheterna att vinna er vaktares och spions tillgifvenhet, fann Pellisson de jemförelsevis lätt att tämja en spindel. Denna insek hade spunnit. sitt nät mellan jernstängerna af de galler, genom hvilket ljus och frisk luft sparsamt in trängde till honom. Han roade sig med att lägg: halfdöda flugor i fönstret, hvilka spindeln alltid krö ned att hemta. Han blef snart van dervid och va efter någon tids förlopp så tam, att han nedkröp oci hemtade sjelf sin föda på Pellisons hand; ja, till slu infann ihan sig icke allenast då Pellison kallade på honom, utan äfven när en af hans vaktare blåste på en pipa. Han kröp förtroligt omkring på sin herre: knä och tycktes hysa tacksamhet mot en person son visade honom så mycken godhet. Han var i Pelis sons ögon icke längre en spindel, men en vän, er kamrat i olyckan, en statsfånge. En af hans vaktare en rå, halfberusad fångknekt, begick en dag den grym heten att döda Pellissons favorit, af hvilken orsal denne klagade: Ack, du har i sanning förorsaka mig större smärta än alla verldens pinoredskap skull amet göra. Jag önskar du hellre hade dödat mig sjelf! — Superintendenten Fouquet, som var dömd till fån gelse för lifstiden, satt i 19 år — från 1661 till 1680 hvilket år han dog — fängslad i Pignerol, der Saint Mars var guvernör. Fouquets sysselsättningar vor uteslutande af en allvarlig natur: han läste några fi religiösa verk, hvilka kungen och ministrarne låti tillställa honom: bibeln samt S:t Hieronymi och andr: kyrkofäders arbeten. Blott med största möda lycka des det honom att erhålla Frankrikes historia, en far makope och ett par verk till. Fouquet tillbragte 14 år utan att lemna sitt rum och utan att tala mer någon annan än en kammartjenare, som var skyldig att dela hans fängelse. Dennes befattning skulle ef