väg att kunna fly, och hade likväl ännu ej tänkt på att skrifva sina memoirer. Lusten att skrifva hal eljest varit ett framstående drag hos alla statsfångar hvilka kunnat föra pennan. HFängelsereglementern: förbjödo visserligen denna sysselsättning, men fångar ne visade den största sinnrikhet i att uppfinna sur rogater för penna, bläck och papper, hvilket allt konungens namn på det strängaste förbjöds dem Pellison-Fontanier, som, på grund af sin tillgifvenhe för superintendenten Fouquet, insattes i Bastiljen på samma gång som detta berömda offer för Ludvig XIV:s hat, skulle omöjligt kunnat uthärda sitt fån gelses fruktansvärda ensamhet, såvida ej nödvändig heten lärt honom att utfinna medel för att tillfreds ställa åtrån att skrifva. Han skref med en nål på väggarne i sitt fängelse och på rutornas blyinfattning tillredde sedermera ett slags bläck af brända skorp kanter och vin, utdrog en liten fjäder ur sin madrass: och nedskref sina tankar emellan raderna och på marginalen af några religiösa böcker, hvilka man gif vit honom under förhoppning om att han, genom de ras läsande, skulle förråda sin vän och välgörare Men under hans hårda, femåriga fångenskap var den na litterära sysselsättning icke tillräcklig för honom Han, som hade uppoffrat sig för sin vän, genom at uppenbart taga hans parti, längtade äfven efter at hafva någon varelse hos sig, mot hvilken han kund visa sin ömhet. Man satte en Tysk som spion öfve honom, men denne kunde icke motstå sin fånges för ledande vältalighet och hjertlighet, utan gick slutli gen derhän, att han befordrade den korresponden som han var tillsatt att hindra; och det var genon hans ädelmodiga bistånd som Pellisson kunde frå: Bastiljens mörka celler offentliggöra det beundrans värda försvar, som räddade Fouquets hufvud.