naturligtvis i intet fall, äfven af deras mest blinda försvarare (!), sträckas längre, än att antalet af regala pastorater icke förminskas. I afseende på ett alldeles nytt gäll, såsom Majorna här skulle bilda, måste en ny bestämmelse göras. Det är uppenbarligen lika litet regalt som consistorielt. Icke kan t. ex. den omständigheten att det hemman (Kungsladugården), på hvars jord en folkmängd af bortemot 9000 personer nu uppvuxit, tillhör ett regalt pastorat, sätta en sådan stämpel på detta förkastade samhälle, att det enligt Sv eriges Regeringsform för evärdeliga tider skall förklaras omyndigt i en så vigtig angolägenhet som valet af en själasörjare ? När då en församling, såsom här, villigt påtager sig en dryg börda för att skaffa sig en förbättrad. själavård, för att bilda ett pastorat der förut intet fanns, huru berättigadt är då ej dess anspråk, att denna nya befattning endast må innehafvas. af personer, som genom församlingens förtroende blifvit till densamma kallade. Ingenstädes kan behofvet af ett sådant förhållande emellan lärare och åhörare vara större än i nu ifrågavarande fall. Hvad Örgryte församling angår, hade den uttryckligen anhållit att fortfarande få utgöra ett regalt pastorat. Majeboarnas begäran skulle såledesicke hafva kunnat föranleda någon ändring i gällande fördelning af pastoraterna i regala och consistoriella, och det synes obestridligt att 30 8 i regeringsformen ingalunda inneburit något giltigt hinder för den föreslagna delningen af Örgryte pastorat, hvars ändamålsenlighet och nödvändighet församlingarna, ej mindre än de lokala auktoriteterna, på det bestämdaste intygat. Medgifvas måste emellertid, att icke så få personer finnas (möjligen utgöra de pluraliteten bland de pastorats-sökande), som på en eller annan grund anse det sätt, hvarpå vanliga regala pastorater bortgifvas, äga ett afgjordt företräde. Möjligen hyser statsrådet Anjou samma åsigt; möjligen har han också tolkat 30 i regeringsformen på ett annat sätt än vi; med ett ord: afslag på Majeboarnas begäran om jus presentandi kunde vara en afgjord sak; men behöfde väl deraf följa att hufvudfrågan, pastoratsdelningen, nödvändigt måste förfalla? Att Carl Johans församlings innevånare förklarat sig icke önska någon skilsmessa från Örgryte, om deras anspråk i afseende på val af själasörjare ej kunde beviljas, visar endast (och detta till stor heder för dem!) att de lade en utomordentligt stor vigt på en rättighet, hvars värde man haft tillfälle att pröfva vid flera val till den nya katechetbeställningen inom församlingen. Man kan icke förutsätta, att de haft någon aning om att en efter utseendet så oskyldig sak skulle kunna stå i strid mot grundlagen. Alltsammans hade ju då varit ett rent gyckelspel; alla deras öfverläggningar, allt deras besvär och bekymmer, all beredvillighet att göra uppoffringar, skulle då endast åsyftat, att genom uppskof med tillsättningen af Örgryte pastorat bereda en visserligen i och för sig ganska behöflig förstärkning at Stiftets allmänna kassor. Vi vilja ej bestrida