Om fångars tidsfördrif. (Efter engelskan). Bland de olikartade sysselsättningar fängslad personer tillgripit, för att döda de långsamt framskr dande timmarne, intager blomsterskötseln — dett för den ensamme så naturliga tidsfördrif — blott e ringa plats. Orsaken härtill är att detta älskling nöje i de flesta fall förbjudit sig sjelft, emedan Stats fängelserna i allmänhet icke varit så inrättade, a blommor kunnat trifvas der. I de mörka och trång vardsplatser, der fångarne någon gång under stor försigtighetsmått fingo lof att spatsera, skulle till oc med Georginer dött ut, ty ingen planta kan lefva uta den minsta smula frisk luft och solsken, och blon mor kunna aldrig vänja sig vid mörker och mefitisk dunster. En enda dags vistande i Bastiljen skull dödat hvilka blommor som helst. Att den store Cor då, som 1650 satt i Vincennes såsom statsfånge, fic lof att syssla med blommor, bevisar att han i Kard nal Mazarin icke hade en grym och obarmbhertig f ende. Prinsen hade inrättat ett litet blomsterlan under sitt fängelsefönster och vårdade der med stc omsorg en grupp brokigt färgade blommor, öfvt hvilka han var nästan lika så stolt som öfver sin segrar. Kardinal Retz, som intog hans plats i Vi cennes, ärfde icke hans lilla blomstertäppa. Mazari fruktade att denne kloke och dristige politiske mo ståndare skulle hafva begagnat spaden och hacka till verktyg att underlätta flykten ur fängelset. Ka dinalen, som ständigt var under bevakning, föredro att spela schack och dam med sina vaktare, hellre ä att läsa sitt breviarium. Han lurade blott på en u