Göteborg, d. 22 Januari 1859. Något som onekligen är förtjent af stor uppmärksamhet, är det kyrkliga förhållandet inom Örgryte pastorat. Det långa dröjsmålet med åtgärderna för tjenstens återbesättande efter den år 1856 aflidne prosten Hörbeck, har berott på väckt fråga om Majornas (eller s. k. Carl Johans församlings) skiljande från Orgryte. Många ganska grundade anmärkningar skulle kunna göras mot det sätt, hvarpå siste: innehafvaren af ecklesiastikportföljen skött sin tjenstebefattning; men svårligen lärer man kunna uppgifva något fall, der ett mera befogadt klander drabbar statsrådet Anjou. Båda församlingarna hade med lika berömvärd som ovanlig beredvillighet gjort allt för att befordra den utgång af saken, som för vårt samhälle skulle varit af en oberäknelig vigt. Majornas innevånare hade åtagit sig att garantera sin blifvande kyrkoherde en årlig inkomst af 5,500 rdr (hushyreersättning inberäknad). Vederbörande auktoriteter hade nemligen ansett det från början erbjudna beloppet 4000 rdr icke vara fullt tillräckligt. Allt syntes vara klart: endast en betänklighet qvarstod, framställd af landshöfdinge-embetet. Carl Johans församling hade gjort anspråk på rättighet att sjelf kalla sina själasörjare, såsom Göteborgs båda hufvudförsamlingar af ålder gjort. Landshöfdingeembetet hade ansett 30 i regeringsformen lägga hinder i vägen för beviljandet af denna anhållan och, besynnerligt nog, har hela frågan om pastoratsdelningen på denna enda grund fått förfalla, enligt Kongl. Maj: ts nådiga bref af den 24 Sept. 1858. Svårt är att inse, huru föregkriften i nyssnämnda (Konungen äger, på det sätt förr öfligt varit, tillsätta kyrkoherdebeställningar i regala pastorater. De så kallade consistoriella gäll vare vid deras valrätt bibehållna), kan med något sken af rätt tillämpas, då fråga är om ett nybildadt pastorat, der icke något sätt förr öfligt varit. Tydligen har man egentligen velat förebygga förnyandet af den godtycklighet hvarmed konungarna i gamla tider fråntogo församlingarna deras häfdvunna rättigheter i afseende på prestval. Man bör ihågkomma, att pastoraternas ännu gällande fördelning i regala och consistoriella hufvudsakligen beror på af Carl XI till consistorierna nedsända listor öfver de pastorater som han, såsom det synes på grund af deras godhet, förbehållit sig att tillsätta. Följden häraf är att, än i denna dag, det i alla stift hörer till undantagen, att ett af de riktigt stora pastoraterna är consistorielt. Anser man ock (tvetydigheten af ordet äger ger naturlig anledning till en dubbel tolkning), att konungen här tillförbindes att icke afstå från sin rätt att tillsätta gamla regala pastorater, så måste motivet vara att antingen konungamakten eller presterskapet eller församlingen skulle lida genom ett motsatt förhållande. Hvad församlingen angår, må det väl af dess fria val bero, om den föredrager alt få en prest med konglig fullmakt, eller en utan sådan, som den sjelf utsett. Konungamaktens eller presterskapets rättigheter kunna