helst sedan rykten börjat sprida sig, att regeringen vidtoge utomordentliga rustningar. Huru sådant skulle vara möjligt på samma gång man utsänder en sådan bulletin till verlden, det begripa icke vi, som så litet känna Napoleon III. — Föröfrigt lärer Påfvens nuntius i Paris just icke haft det trefligare på nyårsvisiten än baron Hibner. Men det bety der i det stora hela mindre, så vida ej något djupare låg under yttr andet till den. senare. — Det skäl I Napoleon skulle hafva till missbelåtenhet med regeringen i Rom, skulle vara hans helighets motsträfvighet att i förvaltningen införa åtskilliga reformer, hvarom varit tal allt sedan 1849. För att tvinga Påfven till eftergift lär kejsaren hafva hotat att draga de franska trupperna från Kyrkostaten. Men detta hot har icke haft åsyftad verkan, alldenstund Osterrike icke allenast nekade att följa Pi sankrikes exempel utan äfven förklasade, att det under alla omständigheter skall upprätthålla Päfvens anseende. Här ligger måhända just hunden begrafven, svept i Wienerkabinettets påstående att Frankrike är orsaken till att Österrikiska helstaten ej vinner fasthet, då det vidmakthåller och underblåser missnöjets låga i de särskilda staterna. I en sammansvärjning, som nyss blifvit upptäckt i Krakau, vill man spåra Frankrikes inflytande, likasom Österrikiska regeringen säges länge haft klart för sig hvem man bör tillskrifva de nya förvecklingar, hvilka oupphörligt uppstå i Italien och vid Donau. — Härfvan är, som man ser, litet trasslig; men värre hafva suveränerna och diplomaterna utredt. — En ytterligare tangeringspunkt erbjuder äfven Serbien. Österrike tänkte genast efter revolten låta sina trupper inrycka i Serbien, men Frankrike och på dess uppfordran de öfriga stormakterna nedlade protest mot en sådan intervention och ville anse den som en casus belli. I Serbien tyckes för öfrigt saken i det närmaste vara afgjord. Furst Alexander har afsagt sig regeringen, och intet hindrar således ett nytt val. Den redan utsedde Furst Milosch lärer icke hafva afsagt sig den erbjudna platsen till förmån för sin son, utan deremot gifvit tillkänna att han sjelf är benägen åtaga sig det goda folkets angelägenheter, såvida några inskränkningar kunde göras i den der förargliga Skuptschinans (nationalförsamlingens) rättigheter. :Times för den 4 d:s klagar i en lång artikel öfver det jemmerliga tillståndet i Kyrkostaten och beklagar att den köld, som så länge rådt emellan England och Kyrkostaten gjort engelsmännen likgiltiga för romerska folkets lidanden. Sakernas tillstånd -— säger bladet — kan sammanfattas i det yttrandet, att en italienare har i Kyrkostaten ingen bana för sig hvarken i materielt eller intellectuelt afseende. Presterskapet är allt i allom, och den som icke blir prest är och blir aldrig något o. s. v.— Den stora expositionen i London 1861 skall vara en redan bestämd sak. — Prinsen af Wales (hvilken inom parenthes nyligen fått gyllene skinnets orden af Spanska Drottningen) anträdde som i går eller förrgår en utländsk resa, hvars mål är Rom, der hans höghet för studier kommer att uppehålla sig omkring 5 månader. — Times för den 5 d:s anser en kris i Italien så godt som oundviklig, hvaremot Morning Chronicle hoppas att Österrike skall gå in på Frankrikes propositioner. Rysslands kejsare säges komma att i Maj månad aflägga ett besök i London. Det blir icke första gången de båda suveränerna träffas, ty han gästade, som bekant är, London år 1846 såsom tronföljare. — Från Mailand äro underrättelserna oroande. Talrika skaror hade nyårsnatten genomströfvat gatorna, larmande och skrikande: lefve Italien! lefve Victor Emanuel! lefve de tre färgorna! MNSoldaterna slogo sig till deras parti och skreko med full hals: lefve Italien! Till och med officerare sägas hafva blandat sig med dem. Ännu kl. 5 om morgonen hade icke larmet upphört. Den 3 Januari upprepades samma scener, men fingo då ett blodigt slut, deri-: genom att Österrikiska dragoner höggo in på) massan och nedsablade allt, som satte sig till motvärn. I Genua tilltaga äfven oroligheterna, och ryktesvis berättas att Garibaldi är SySselsatt med att bilda en friskara. Prinsessan Marias af Bayern förmälning med Hertigen af Calabrien (representerad genom Prins Luitpold) skulle ega rum i Munchen den 8 d:s. I