hdn och i sin tur spåra de illistiga planer bakom den allrahögsta viljans nådiga omhuldande af deras intressen. Hufvudstatens framgångar öfverensstämma ej med deras önskningar. Huru skulle det till exempel vara möjligt för det s. k. Lombardiskt-Venetianska konungariket att glädja sig åt Österrikes tilltagande makt, då det vet att densamma skall göra dess bojor tyngre och aflägsna hoppet om dess slutliga befrielse? Och huru skulle det kunna qväfva sin längtan efter denna befrielse, då det ser den lyckliga grannstaten Sardinien, under en lika vis som högsint, nationell styrelse, tillegna sig upplysningens och frihetens rika välsignelser? Då man hos oss förordat en för alla lika personlig rösträtt, har man i ett s. k. menniskovärde sökt rätta grunden derföre och åberopat, såsom upplysande exempel, den för alla lika skyldigheten att personligen deltaga i fäderneslandets försvar, samt det för rika och fattiga gemensamma personliga straff, som drabbar lagöfverträdelser. Anmärkningsvärdt är att det i båda dessa fall är fråga om skyldigheter mot det allmänna (att försvara fäderneslandet, att försona brott); hvaraf ock synes följa att dessa exempel endast så till vida kunna något bevisa, som valet af riksdagsman är en skyldighet mot det allmänna. Detta sätt att se saken torde vid första påseendet förekomma helt besynnerligt, men nog låter det säga sig, att rätta ändamålet med val af folkrepresentanter måste vara att hopsamla från alla rikets delar de mest ansedda, redbara, förståndiga och rättsinnade män, att rådgöra och besluta i alla för landet i sin helhet vigtiga frågor, och med råd och dåd biträda den lagliga regeringen. En sådan skyldighet måste visserligen vara gemensam — för alla som kunna utöfva den. Detta är en inskränkning, på hvilken man måste lägga mycken vigt. Icke faller det någon in att af qvinnor fordra deltagande i landets försvar; icke lägger man samma skatt på den fattige som på den rike, ehuru de visserligen bådadera äro lika skyldiga att bidraga till bestridande af det allmännas utgifter. Fråga blir då om alla kunna vara lika vuxna förtroendet att deltaga i val af riksdagsman. Härpå måste man med all aktning för menniskovärdet svara nej. Menniskans rätta värde, det för alla gemensamma, ligger sannerligen icke i det slags insigt och erfarenhet som i ett sådant fall sättes på prof. Kan väl något då vara naturligare än att vid riks