Den första, som sträcker ut en hand emot mig, han är dödens! sade Osrik kallblodigt och lade an med pistolen. — Ni dödar kanske den förste, derför trycker allt den andre på i tid! sade timmermannen. Framåt, alle man! Massan störtade mot kaptenen. Skottet braun af och sårade en matros. De andra hade snart öfverväldigat kaptenen och tvingade honom gå ned i kaJutan. Der ropade timmermannen efter honom: — Stanna der, ni skuldfrie man! Vi skola nog ensamma få reda på land, och när kölen kör upp i sanden, kan ni vara säker på, att vi äro borta. Det står likväl ännu alltid i ert fria skön, att handla huru ni vill. De drogo tätt till kajutskappen och slogo dörren i lås. Kaptenen var skiljd från styrmännen, sina närmaste, men i den nedrökta kajutan, närmast intill halfdäcket, der lurade i bomullsbalarne giftet, som bragte förderf öfver fartyget. Den hjelplöshet hvari han befann sig, öfverväldigade honom så, att han sjönk vanmäktig ned. Men detta svaghetstillstånd varade icke länge. Själens kraft vände åter och han började tänka efter, huru han skulle kunna befria sig ur fångenskapen. I taket hängde lampan. Han antände henne och stoppade derefter till för det öfre fönstret ett ylletäcke, på det matroserna ej måtte se, hvad han ville företaga sig. Han hade så väl utfört sitt arbete, att icke ens den ringaste ljusglimt kunde tränga genom. Nu häftades hans blick på det i akterspegeln anbragta kajutfönstret. Endast genom detta var förbindelsen med hafvet möjlig. Han måste derföre öppna det. Bullret, som han gjorde, kunde möjligen höras från däck; men att se någonting derifrån var omöjligt.