Göteborg, d. 12 Januari 1859. Af de moln, som för närvarande visa sig vid Europas politiska horizont, torde intet vara mera förtjent af allmän uppmärksamhet än det växande missnöjet i Österrikes italienska besittningar, hvilket, enligt hvad nyare underrättelser omförmila, gifvit sig luft på ett sätt som väckt de allvarligaste farhågor hos detta lands regering och föranledt densamma till utomordentliga truppafsändningar. Hvad som ger detta missnöje en så fruktansvärd betydelse är förnämligast den omständigheten, att det är en produkt af så många olika faktorer. Ty det är ej föranledt allenast af det religiösa, politiska och sociala förtryck, hvarunder alla kejsar Frans Josephs undersåtare sucka, utan äfven, och i första rummet, af det djerfva öfvermod, hvarmed den kejserliga styrelsen och dess handtlangare trampat den italienska nationaliteten under fötterna. Man måste dock erkänna att det har sina stora, om icke oöfvervinnerliga svårigheter, att regera en mosaikstat, sådan som Österrike, så, att någon liknelse till sympathier för det bestående kan uppkomma hos nationer med så skarpt utpreglad egendomlighet och så lefvande fosterlandskärlek som italienare och ungrare. Dylika svårigheter tyckas icke de stater ha tagit i beräkning, hvilka under de sist förflutna århundradena med en rofgirighet, värdig det gamla Rom, sträfvat att föröka sina områden på svagare eller i trångmål stadda grannars bekostnad. Ånnu märkvärdigare än denna brist på förutseende är den skilnad i uppfattningen af offentlig och enskild moral ett sådant handlingssätt förråder. Vi äro öfvertygade att flertalet af furstar och statsmän skulle, ifall det endast varit fråga om att befrämja deras egna personliga intressen, ha blygts för att förnedra sig till tiondedelen af den trolösa list och den hjertlösa grymhet, som de utan betänkande gjort sig skyldiga till, när de trott sig kämpa för statens ära och storhet. Cicero säger, att man ofta gör för sina vänner, hvad man icke skulle velat göra för sig sjef. Denna anmärkning kan fullkomligt tillämpas på detta slags fosterlandsvänner; ty de uppoffra heder och samvete för fosterlandets verkliga eller förmenta intressen, under det att ingen blott sjelfvisk bevekelsegrund skulle kunna locka dem från pligtens väg. De besinna ej, att det offentliga lifvet äger ett ansvar och en vigt, som det enskilta saknar; — att hvarje orättfärdig handling, lagd i den eviga rättvisans vågskål, skall en dag fruktansvärdt vittna emot dem. RN —— RE ———L—LLLAL LL