)å kommo doktorer ur vinklar och vrår. )et unga år )e lofvade alla kurera. )e höllo så långa och konstiga tal; )ceh hvar journal Nu började djerft diskutera Det ondas natur ch säkraste kur. Man bråkade länge, förrn enig man blef; ch då man skref Recepter på — många millioner Dock expedieradt ej något man fick Hos oss; man gick Med dessa till andra nationer. Och så sig begaf Att krisen tog af. Herr Adertonhundradefemtiosju Likväl ännu Ses spöka i gäld och konkurser. Och landet ej riktigt kan komma sig för, Fastän man hör Jemt prisas dess stora resurser. En gång dock, vi tro, Gengångarn får ro. Du oftast har vandrat, o döende år! I fädrens spår, Omtäljt deras utnötta lexa. Man handlat, bränt bränvin, skött hammar och såg, Sålt korn och råg, Och fröjdat sig, när de setts växa, Sytt kläder och skor, Skött oxar och kor. Dock stundom du tagit sjelfständiga fjät: Ett jernvägsnät Vi, sedan man tröttnat att käxa, På papperet fått — och dock något det är. Ren här och der Små jernvägsungar ses vexa. En ståtlig present Af landets regent! Och myndig en qvinna får bli — när hon vill, Man det lagt till Som värn åt den , veka och svaga. Omsider nu vårt konventikelplakat, Trots båd prelat Och klerk, har tagits afdaga. I detta, o år, Din ära består! Knappt någonting vidare märkligt jag vet Om icke det, Att embeten, sysslor och tjenster Ha bortgetts mer hurtigt än förr i vårt land, Att ordensband Och stjernor till höger och venster Ha flugit alltjemt, Snart sagdt som på skämt. O år, du går bort att ej komma igen Blott sörjd af den, Som måste för räkningar rädas. Du glöms för din son, som vi hoppas uppå Så högt. Nå, nå, Han kommer kanhända att smädas, Han också en gång I saga och sång.