w Året 1858. På sotsängen ligger det tynande år. Jag harpan slår: Dess lefnad mig manar att qväda. Med bäfvan den ängslige syndaren ser På mig och ber: Låt bli, herr poet, att mig smäda, Då än jag är till Gör sen som ni vill. Nej, svarar jag bistert, förskoning ej ges. De mortuis Nihil sine bene, det heter; Och derför jag skyndar att gripa mig an Så godt jag kan Att visa i rim och i meter, Med omsorg och flit, Så fel som merit. Ej några bedrägliga löften du gaf, Som jag vet af. (Ett fel, som till slägten dock hörer.) Ty genast man fann dig eländig och skral Och högst fatal, En fasa för herrar grossörer. Af krisen du led, Och det med besked. Den sjukdomen fick du i arf af din far. Som ung han var Så blomstrande, hoppfull m. m. Men ansatt af samma förfärliga kris På värsta vis Omsider han sågs deklinera. Och tynande af Han sjönk i sin graf.