ningsverket, som i dem yppades. Denna brytning har i de senare artiklarne öfvergått till ett obarmhertigt nedsablande af samma institution, på hvilken nu skulden kastas för alla hinder, som under senare tider försvårat försvarsfrågans lösning, och för allt hvad den brutit och icke brutit. I särdeles lifliga färger skildras derjemte den indelta soldatens förmenta fullkomliga oduglighet mot nutidens väl utbildade trupper. Dessa öfverdrifna beskyllningar afse tydligen att motivera det oerhörda hoppet från en7rekrytbildning af fyra månader, som hittills ansetts vara någorlunda tillräcklig för indelta soldatens-utbildning, till de 10!, månader, som nu påstås vara det allra minsta, hvilket för en värnpligtig infanterist bör ifrågakomma. Derföre skall den indelta soldaten nu på alla sätt nedsättas. Vi medgifva gerna, att nämnda hopp för våra militära auktoriteter måtte vara litet svårt att förklara, då de blott för två eller tre år sedan kunde anse den indelta soldaten, icke allenast fullt krigsduglig: för egen räkning, utan äfven lämplig såsom stamsoldat för beväringen. Om vi för vår del alltid jbestridt det senare, hafva vi deremot aldrid betviflat det förra. Och till stöd härför behöfya vi ej ens åberopa de främmande officerares utsago, som sett våra indelta soldater under marsch och manöver, utan blott den tvänne århundraden långa erfarenheten sedan indelningsverket inrättades. I alla de krig, som under den tiden förekommit, har indelta soldaten, oaktadt sin då jemförelsevis ringare utbildning mot senare, alltid i taktisk utbildning visat sig stå på jemnhöjd med öfriga europeiska armeer. Om han detoaktadt ej alltid segrat, så har detta varit ledningens fel. Och om indelta armån nu måste gifva vika, så är det inalunda för dess egen militäriska odugighet, utan för dess otillräcklighet tilllandets försvar och för dess oförmåga att utgöra befälskader för beväringsstyrkan, i förening . med den orättvisa beskattning indelningsverket kommer att innebära då värnepligten så mycket måste utvidgas, som nu ifrågasättes. (Forts)