DEN EVIGEJUDEN.
Hvem känner icke sagan eller, rättare
sägdt, den djupsinniga allegorien om den
evige juden? Denna egsndomliga dikt, full
af hemlängten, af saknad och åeger, är lika
gammel som kristevdomen. Den uppstod
ur ruinerna af det utaf Titus ödelsgda Je-
rusalem och blef sjungen af det skingrade,
hemlösa folket på dess vandriog genom den
vida, främmande, fiendtliga verlden.
Men derute hade verlden blifvit kristen,
och de kristna tillegnade sig den judiska
sagan och ombildade den på sitt vis. Ju-
den blef icke straffad — så lydde de krist-
nes berättelse — för det han knäföll för
främmande Gudar, utan tvärtom derför att
han icka volat erkänva verldens frälsare.
Redaa före det 13:de århundradet hade
sagan vunnit en allmän utbredning bland de
kristna; korsfararno förde den med sig från
Palestina och satte den i sammanhang med
de förfärande spådomarne om år 1000, de
der utgjorde hela katolska kyrkans skräck.
Då skulle verldens ände komma, Antikrist
skulle träda fram och domedagen randas.
Men antikrist kom icke, och verlden för
gicks icke, trots de tecken, som syntes be-
kräfta spådomen, och-som bestodo i öfver-
svämningar, huagersnöd, pest och solför-
mörkelser. Som det emellertid icke sakna-
des bedragare, hvilka spekulerade i den all-