Disharoons hämd. (En Yankee-historia.) För några år sedan höll en man vid namn Disharoons en restauration i en liten stad vid floden Aire. Såsom ett attraktionsmedel hade han i lysande bokstäfver låtit måla sitt namn öfver dörren och alla fönster, omgifvet af frukter, villebråd och andra läckra saker, som kunna bedåra en hungrig mage. En dag anlände till staden en lång, till ytterlighet utmärglad man från landet, på väg till legislaturen, af hvilken han nyss blifvit vald till medlem. Han var iklädd en Kentucky-långrock af ljusgult schagg, närmast liknande en kjol. Öfver armen bar ban en sadelputa, innehållande en bibel, en almanacka, offentliga dokumenter, -enskilda handlingar, röda ostindiska näsdukar, klädesplagg, en saftig tobaksrulle och en butelj whisky samt några påsar torkade örter att koka te på, ifall han skulle bli sjuk i hufvudstaden. Han hade aldrig förut varit så långt borta från hemmet, allting var nytt för honom, och han kände sig till mods som en katt i ett främmande hem. Han stannade vid gathörnen och stirrade fånigt på de långa gatorna och de stora byggnaderna i den. vidunderligt stora staden med tiotusen invånare. Den största stad, han förut sett, hade endast 700 invånare: Han var en riktigt hungrande menniska; hans ögon hutigrade att se, hans öron att höra främmandgsljud, och hans tomma mage skrek efter några af läckerheterna i de restauranter han hört omtalas men aldrig sett. När derför hans ögon föllo på Disharoons, -stantade han som fastnaglad vid stället. , Nu hade han hört att menniskorna i städerna äta champignoner (på engelska mushrooms) och förmodade att Disharoons endast var ett annat namn för samma sak, derför sträckte han på sina långa ben och marscherade in hos festauranten mid en gorillas steg. Hatt, sadelputa och öfverrock spridde han ut på alla stolar i rummet, och sade att han ville ha en portion disharoons. Uppassaren trodde att han ville träffa värden och bad honom vänta ett ögonblick tills han kom in. Ingendera af dem: förstod den andra, och derför väntade landsortsrepresentanten som han trodde på tillagningen af den delikata rätten. Men tiden led, och vår lagstiftare tröttnade att vänta, hvarför hän med väldig stämma ropade: — För dj-n, kommer då aldrig disha roons? Uppassaren satte på sig hatten och rusade ut; att kalla inDisharoons. Han fann ho