Disharoons hämd.
(En Yankee-historia.)
För några år sedan höll en man vid namn
Disharoons en restauration i en liten stad
vid floden Aire. Såsom ett attraktionsmedel
hade han i lysande bokstäfver låtit måla sitt
namn öfver dörren och alla fönster, omgifvet
af frukter, villebråd och andra läckra saker,
som kunna bedåra en hungrig mage.
En dag anlände till staden en lång, till
ytterlighet utmärglad man från landet, på
väg till legislaturen, af hvilken han nyss blif-
vit vald till medlem. Han var iklädd en
Kentucky-långrock af ljusgult schagg, när-
mast liknande en kjol. Öfver armen bar
ban en sadelputa, innehållande en bibel, en
almanacka, offentliga dokumenter, -enskilda
handlingar, röda ostindiska näsdukar, klädes-
plagg, en saftig tobaksrulle och en butelj whi-
sky samt några påsar torkade örter att koka
te på, ifall han skulle bli sjuk i hufvudsta-
den. Han hade aldrig förut varit så långt
borta från hemmet, allting var nytt för honom,
och han kände sig till mods som en katt i
ett främmande hem. Han stannade vid gat-
hörnen och stirrade fånigt på de långa ga-
torna och de stora byggnaderna i den. vid-
underligt stora staden med tiotusen invånare.
Den största stad, han förut sett, hade endast
700 invånare: Han var en riktigt hungrande
menniska; hans ögon hutigrade att se, hans
öron att höra främmandgsljud, och hans tomma
mage skrek efter några af läckerheterna i
de restauranter han hört omtalas men aldrig
sett. När derför hans ögon föllo på Disha-
roons, -stantade han som fastnaglad vid
stället. ,
Nu hade han hört att menniskorna i stä-
derna äta champignoner (på engelska mush-
rooms) och förmodade att Disharoons endast
var ett annat namn för samma sak, derför
sträckte han på sina långa ben och marsche-
rade in hos festauranten mid en gorillas
steg. Hatt, sadelputa och öfverrock spridde
han ut på alla stolar i rummet, och sade att
han ville ha en portion disharoons.
Uppassaren trodde att han ville träffa vär-
den och bad honom vänta ett ögonblick tills
han kom in. Ingendera af dem: förstod den
andra, och derför väntade landsortsrepresen-
tanten som han trodde på tillagningen af
den delikata rätten. Men tiden led, och vår
lagstiftare tröttnade att vänta, hvarför hän
med väldig stämma ropade:
— För dj-n, kommer då aldrig disha
roons?
Uppassaren satte på sig hatten och rusade
ut; att kalla inDisharoons. Han fann ho-