ng
Svenska akademien
firade i går sin högtidsdag i närvaro af ko-
pungen och drottningen, prinsarne Karl och
Öskar, flera statsrådsmedlemmar, aflidne pre-
sidenten Manderströms dotter och måg, en
mängd högre civila och militära tjenstemän
m. fl. samt en så stor mängd åhörare, som
börslokalen kunde rymma:
Närvarande ledamöter af akademien voro
professor Fryxell, statsrådet Wennerberg,
profesosr Carlson, bibliotekarien Rydqvist,
professor Svedelius, grefve Hamilton, redak-
tören Strandberg, presidenten frih. L. De
Geer och professor Ljunggren.
Sammankomsten öppnades af friherre De
Geer med ett kort tal, deri han besvarade
häfdats under sista året? I sitt tal framhöll
han något, som hrr språkrensare behöfde
lägga på hjertat, nemligen att det vid språ-
kels rensning gäller att upptäcka, ej att stifta
språkets lagar. I sin korta minnesruna öf-
ver
Strandberg framhöll han huru denne som
vitterhetsidkare. var en son af akademiens
skola.
Härpå infördes af sekreteraren, grefve Ha-
milton, den nyinvalde ledamoten, erkebiskop
Sundberg, som i sitt tal började med att
framhålla den fruktan hvarje nyinvald leda-
mot måste erfara, då han inträder i ett tem-
pel, öfver hvars portar står skrifvet: Snille
och smak, något som hvar och en medlem
borde ega, men ingen kan förvärfva.
Den minnesteckning, som erkebiskopen
derpå uppläste öfver sin företrädare, grefve
Manderström, våga vi här ej ens göra ett
försök att referera. Efter att hafva visat
hura genom sitt lif i hemmet och sin
uppfostran blifvit den harmoniens man, han
var, den fine gustafvianen, öfvergick tal. till
en teckning at hans lefnadsbana. I syn-
nerhet uppehöll han sig vid framställ-
ningen af grefvens deltagande i 3 verlds-
händelser, som föregingo och åtföljde Krim-
kriget, sista polska upproret och dansk-
tyska kriget. Tal. framhöll grefve M:s både
-förtjenster och fel som politiker, men lem-
nade slutdomen åt historien. Afvenledes
vidrördes grefve M:s ställning till represen-
tationsreformen och orsakerna till hans af-
skedstagande. Utan smicker och öfverdrift,
men med vältalighetens blomster uppdrog
sedermera tal. en teckning af grefve M:s
karakter och personlighet och slutade sitt
minnestal med de orden: ,Han var en god
menniska.
Friherre DeGeer besvarade erkebiskop
Sundbergs tal genom en ytterligare belys-
ning af grefve M:s karakter såmt vände sig
slutligen till erkebiskopen och sade, att de
egenskaper, som kallat honom till ledamot
af akademien, voro, att han med styrka och
skönhet tolkat himmelens sanningar och att
han meå kraft fört ordet i folkets försam-
lingar, lika frimodig inför konungen som för
folket.
Grefve Hamilton framförde derefter erke-
biskopen till den stol, han nu intagit.
Direktören tillkännagaf derpå, att 27 täf-
lingsskrifter, alla i bunden form, till akade-
mien inlemnats. Af dessa hade nr 14 Dikt-
försök och nr 9 Sommarsaga från Verm-
land ansetts värdiga akademiens andra
pris. Författarne, fil. kand. Viktor Modin
från Upsala och med. stud. Axel Otto Lind-
fors från Lund, framfördes nu af sekretera-
ren och mottogo sina belöningar.
Af de öfriga inlemnade styckena hade 4
ansetts förtjena omnämnas med beröm, pem-
ligen or 16 Svärdsliljor, nr 3 Sone Bos-
son, nr 2 Landskapsmålnirgar och nr 25,
hvars titel referenten ej lyckades uppfatta,
Karl Johans-priset för året hade blifvit
tilldeladt professor Theodor Wisen.
Minnespenniogen för året var slagen öfver
skalden Erik Sjöberg (Vitslis), bärande sksl-
dens bröstbild med omskrift: Svecorum Vi-
talis.
Professor Ljuoggren uppläste en kort min-
nesteckning öfver den hädangångne, hvarpå
akademien åtskildes.
Akenssnetrent nd
Från Stockholms län.
Godt tidens tecken. I Sollentuna bär
rad, som utgöres af fem socknar, är allmänna väl-
mågan allt mer i stigande, hvilket bäst bevisas
deraf, att, på ett års tid, icke mer än ett enda
Sva AA TESTET NT
den frågan: hutu har svenska språkets ära
den under året aflidne ledamoten C. G..