stone föreställt mig, att då man tar sig till
alt bryta mot en konungs gifna påbud, man
skulle uppsöka någon aflägsen plats, der ens-
ligheten lemnade hopp om att brottet skulle
förblifva okänd-.
— Men som jg redan sagt ers böghet,
ha desse män för afgörande af sin tvist valt
den Jjusaste timmen på dagen och det mest
trafikerade torg i Granada.
— Ni hör, don Inigo? yttrade konungen,
i det han vända sig om til hälften.
— Min Gud! min Gud! mumlåde Mercedes.
— Sennora, frågade donna Flor; tänker
han då anvgifva sin egen son?
— Anledningen tili tvisten — den frågar
jeg icke efier! fortfor dona Ruiz, i dat han
på riksöfverdomaren kastade en bick, som
antydde att det var för hans och hans dot-
ters skull han i detta afseende ville tiga;
jag känner den icke, och jag vill icke hel:
ler käona den. Men hvad jag vet, det är
art utanför min port två personer anfallit
hvarandra med värja i handen.
Don Carlos sammandrog ögonbrynen.
— Och ni her icke gått ut? sade han.
Ni har icke begagnat ert namns anseende
och den myndighet er ålder skänker er till
att skilja de oförnuftige stridavde åt? I så-
dant fall är ni lika brottslig som de; ty-en-
hvar, som biträder vid en duell eller icke
söker. förhindra densamma, anses för duel-
lanternas medbrottsling.