stone föreställt mig, att då man tar sig till alt bryta mot en konungs gifna påbud, man skulle uppsöka någon aflägsen plats, der ensligheten lemnade hopp om att brottet skulle förblifva okänd-. — Men som jg redan sagt ers böghet, ha desse män för afgörande af sin tvist valt den Jjusaste timmen på dagen och det mest trafikerade torg i Granada. — Ni hör, don Inigo? yttrade konungen, i det han vända sig om til hälften. — Min Gud! min Gud! mumlåde Mercedes. — Sennora, frågade donna Flor; tänker han då anvgifva sin egen son? — Anledningen tili tvisten — den frågar jeg icke efier! fortfor dona Ruiz, i dat han på riksöfverdomaren kastade en bick, som antydde att det var för hans och hans dotters skull han i detta afseende ville tiga; jag känner den icke, och jag vill icke hel: ler käona den. Men hvad jag vet, det är art utanför min port två personer anfallit hvarandra med värja i handen. Don Carlos sammandrog ögonbrynen. — Och ni her icke gått ut? sade han. Ni har icke begagnat ert namns anseende och den myndighet er ålder skänker er till att skilja de oförnuftige stridavde åt? I sådant fall är ni lika brottslig som de; ty-enhvar, som biträder vid en duell eller icke söker. förhindra densamma, anses för duellanternas medbrottsling.