organiska förhållandena på de andra planeterna. Mars är, som bekant, den planet som kommer närmast efter jorden i fråga om afståndet från solen. Vår bana är uppdragen på 14 millioner mils afstånd från solen och Mars på nära 22 millioners. När de begge planeterna be. finna sig på samma sida om solen, så är afståndet som skiljer dem således icke mera än 8 millloner mil och kan till och med nedgå ända till 6 mill., emedan hvarken Mars eller jorden har fullkomligt cirkelformig utan en elliptisk .bana, i följd hvaraf deras afstånd från solen ökas och minskas efter årstiderna. Det som först frapperar vid observationen af planeten Mars, är att dess poler äro, likarom jordens, utmärkta af två hvita zoner — två snöfält. Nordoch sydpolen äro till och med stundom så lysande, att de synas ofverskjuta planetens kant, detta genom den irradiationseffekt, som gör att en hvit cirkel synes osg större än en svart af gamma dimensioner. Isfälten variera i utsträckning och höjd under vintern, hvaremot de smälta och falla undan om sommaren. Ofverhufvudtaget ha de en större utsträckning än våra polarzover och gå stundöm ned till 45 grader latitud, d. v. 8. till ungefär samma trakter som motsvara Frarkrikes geografiska läge på jorden. Den första anblicken ef planeten Mars gifver sålunda en viss analogi med vår egen, i afseende på indelningen af dess klimatförhållanden i kalla, tempererade och heta zoner. Men en närmare undersökning af dess topografi visar deremot en ganska karakteristisk skiljaktighet mellan dess och jordens koafigaration. På jorden finnes nemligen mera haf än land; tre fjerdedelar af dess yta äro betäckta af vatten. Fastlandet hos oss består hufvudsakligen af tre vidsträckta öar, som vi kalla kontinenter: den första sträckande sig i öster och vester och bildande Europa och Asien, den andra belägen söder om Europa och bildande Afrika, den tredje, på andra sidan klotet, utsträckande sig i norr och söder och bildande Södra och Norra Amerika. Om man härtill lägger den lilla australiska kontinenten, : belägen söder om Asien, så har man i dess hufvuddrag jordklotets konfiguration. Det förhåller sig icke på samma sätt med Mars yta, oaktadt de jemförelser som man flera gånger velat tillämpa på dess landoch vattenfördelning. Vattnet betäcker icke de tre fjerdedelarne af dess yta. Det finnes mera land än haf, och kontinenterna, istäl-let för att vara öar uppskjutande ur det våta elementets sköte, synas snarare inskränka oceanen till helt enkelt ett inhaf, såsom vårt Medelhaf. Det finnes ingenting motsvarande vår Atlantiska ocean eller Stilla ocean, och man bör der kunna göra turen omkring verlden torrskodd. Hafven äro, som sagdt, medelhaf utskurna i en mängd vikar af olika form och storlek, förlängande sig bär och der i långa och smala hafsarmar och inträngande, såsom Röda hafvet hos oss, i fastlandet. Sådan är den förnämsta karaktären af Mars geografi. En anmnan karaktär deraf, som äfven låter sig märkas af oss, är den, att hafven äro liggande å ena sidan i den södra hemisferen mellan eqvatorn och polen, och å den andra sidan, i mindre stor mängd, i den norra, så, att dessa nordoch sydhaf äro sammanbundna genom tre hafsarmar, hvilka gå från söder till norr. . Fastlanden på Mars forete en rödaktig färgton, och dess haf framställa sig för oss såsom stora grågröna fläckar, hvilkas färg ännu bestämdare framträder genom kontrasten med kontinenternas. Färgen af vattnet i Mars synes sålunda vara densamma som den af vattnet på jorden. Men hvad landet beträffar, hvarför är detta rödt? Man ville först antaga att detta härledde sig af atmosferen omkring planeten, ty derför att atsmosferen omkring vår jord är blå, är det visserligen ingenting som bevisar att densamma öfverallt skall ha samma färg. Det kunde således vara möjligt att antaga atmosferån; omkring Mars vara röd. Poeterna på denda planet skulle då ha att besjunga dess glöd, i stället för såsom hos oss, himmelens milda azur; i stället för de tindrande dia-l manter som. vi skåda på det blå himlahvalfvet, skulle stjernorna der vara såsom eldår af det röda guld blixtrande på purpurgrund; de hvita skyarne sväfvande på denna röda q vakten af solnedgångarne hundrahymmel, Pp a Aa edgang utan tafs