— Ack! min vän, jag har sett henne, som
man ser en blomma bland täta blad, en
stjerna beslöjsd of molnen... Jag red he
sorglöst på en af Toledos gator en afton.
då jag genom en till hölfO) öppnad jalusi
fick skåda det skönaste qvionoanlete, på
hvilket någonsin en manlig blick fallit. Sla-
gen af häpvad och beundran, lät jag hästen
stanna. Förmodligen ansåg hon för en oför-
skämdhet hvad som endast var en hyilning
åt fögringen, ty hon tillslöt hastigt sin ja-
Iusi, ehuru jag, stum af öfverraskning och
med ssammanknäppta händer, bad henne —
gå vidt en bön kan uttryckas med mensk-
liga ögon — att hon icke skulle göra det-
— 0! den grymma! sade don Fernand
leende.
— Jag stannade mer än en timme vid
detta fönster, i hopp att hon skulle åter
visa Big; men jag väntade förgäfves. Jag
sökte då efter den port, genom hvilken man
kom in i huset; men jag märkte att på hela
facaden, framför hvilken jag befann mig, fun-
nos endast fönster.
— Var det då ett förtrolladt hus?
— Nej; jag insåg snart att, som den gata,
hvarå jag uppehöll mig, var trång ech öds-
lig, måste huset sannolikt sträcka sig äfven
utefter någon annan närbelägen gata. Helt
säkert hade den sköna okända endsst der-
för att här var så folktomt, vågat visa sig
i fönstret. För öfrigt drog jag af hvad jag