Ryktet hade temligea allmänt förkuonat
att don Fernand efter duellen vistets dels i
Frankrike och dels i Italien; han hade blif-
vit sedd, påstods det, vid Frans I:s hof
samt äfven vid Lorenzo II:s, denna storhet,
som verlden säkerligen skule ha alldeles
förgätit, såvida han ej haft den äran att
vara fader till Catharina af Medici samt att
ha fått sin bröstbild huggen i marmor af
Michel Angelo.
Don Ramiro trodde på hvad ryktet för-
kunnat.
Ingen hade kommit don Ruiz och konun-
gen tillräckligt nära under deras samtal, för
att kunna höra något af hvad som yttrades;
också tänkte äfven de, som sett gubben knä-
böja inför don Carlos, att han ej bedt ho-
nom om annat än förlåtelse tör don Alvars
dödande.
Fernand lät doa Ramico förblifva i sin
villfarelse.
Och snart nog började han sjelf lika myc-
ket af nyfikenhet som för att byta om sam-
talsämne, ställa frågor till don Ramiro.
— Nå, hur har ni befunnit er under hela
denna tid? förträffligt hoppas jag?
Don Ramiro skakade på hufvudet med
melankolisk min.
— Jag befinner mig visst icke väl, sva-
rade han; eftersom jag redan länge burit i
min själ en känsla, som ända hittills beredt
mig mer sorg och saknad än glädje.