Såsom resultatet af ofvanstående undersökningar torde således kunna anses att komiterade af Sverige fordrat ungefärligen lika stora militära uppoffringar för landtförsvaret som Tyskland för närvarande underkastar sig, men dubbelt så mycket för sjöförsvaret, och detta oaktadt sistnämda lands relativa nationalvälmåga förmodligen är flera gånger större än Sveriges, ock. dess krigsbörda anses vara den svåraste i Europa. Och såsom en gifven följd häraf torde hunnå anses att regeringen måste betydVg nedpruta sina fordringar, om den vill hafva någon utsigt till framgång för sina förslag och om den ej vill bära ansvaret för ett längre uppskof med försvarsfrågans lösning. Nästa fråga blir då hvar nedprutninfon skall göras. Enligt vår åsigt till en örjan med den aktiva fältarmåöns styrka. Om vi nedsätta densamma till 80,000 man eller till 2 procent af befolkningen, hvilket dock blir mera än Preussen uppställer, torde detta vara tillräckligt. Härigenom minskas ej obetydligt kostnaderna för materielen, och befälsbristen blir mindre kännbar. Den väntade fiendens styrka har vanligtvis blifvit beräknad till 100,000 man, förmodligen det mesta som i Sverige af honom kan underhållas. Och till samma styrka har äfven försvarsarmån blifvit anslagen af äldre militära auktoriteter. Men i denna summa har alltid den norska kontingenten ingått med omkring 20,000 man. Detta är ett minimum, i synnerhet om norrmännen utbilda sitt krigsväsende i samma grad som vi, hvilket rättvisan fordrar, ; Den andra nedpråtningen måste ske i afseende på krigsbildningen. Men att bär angifva några bestämda sifferförhållanden, är naturligtvis ganska svårt, Ihågkommas måste att Sverige mer än de flesta andra länder är ett jordbrukande land, och att största delen af be