sigte är naturligtvis en motsats till tresnigheten. Från två hufvuden öfvergår typen till att öfverhöljas af sådana, alla af stridande karaktär. Nu börja äfven de vingar, med hvilka man pryder honom, öfvergå till läderlappsvingar, (den fallne engelns öfvergång från ljus till mörker) och som sådan är tyBön epokgörande, ty i denna gestalt finna vi onom -hos Dante. Längre fram i medeltiden ömsar han ånyo skepnad. Hittills har han varit den förfärlige, nu blir han mer den komiske djefvulen. Kyrkan älskar att framställa honom som en dum fan, och förnämligaste impulsen härtill gifver redan Ireneus. Vi kunna från denna tid räkna ännu gängse folksagor, som t. ex. om smeden, som ej slapp in i helvetet m. fl. Emellertid är den biid, som konsten upptar, endast till högst ringa grad den komiska. typen; inom den kyrkliga konsten förekommer tvärtom djefvulen efter hand som den lidande, hopkrumpne, med ett ord som den tjenande och öfvervanne demonen. Men, å reformationen kom, hämnades djefvulen dessa förnedrande framställningar. Presterna drogo honom fram i det allmänaa lifvet och han blef stor och fruktad samt ansågs allestädes närvarande. Dock befinnes han fortfarande vara möjlig att lura, hvarom de gamla sagorna om kyrkobyggnader med djefvulens tillhjelp vittna. Djefvulen är nu en luranda och lurad djefvutl. Till denna tid höra äfven de bekanta hexprocesserna. Fantesien var vid denna tid särdeles uppskakad och derför spelar djefyulen ännu vid reformationen en stor rol. Konstens djefvul är nu både kristlig och hednisk, det förra genom ein fulhet, det senare derför att ämnet till bilden var hemtadt ur antiken. Sålunda hade satan öfvergått till Dante och de mästare som medelbart eller omedelbart påverkade af honom tecknade den då vordna typen. — En jemförelse af talaren mellan det tyska kejsarrikets färger och de färger man ungefär vid denna tid tillade djefvuien, måste anses som i högsta grad opassande och förtjent af allvarligt ogillande. Roformationen krossade emellertid djefvulafantasierna, visserligen ej genom Luther sjelf, hvilken som bekant hade mycket med djefvalen att bestäila, men genom hans lära utt djefvulen numera var den krossade och öfvervunne, gom genom bön kunde besegras.. Den nedsättnipg i allmänna omdöwet, som djefvulen härigenom -måste underkasta sig, förökades ytterligare genom studierna på naturvetenskapernas område, som lärde att finna tingens naturliga orsaker. I den moderna konsten spelar djevulen en mycket obetydlig rol. Här upplöse: typen, hvarpå vi ha, bland annat, exempel iteckningarneaf Antonii frestelser som framställas dels allvarligt, dels komiskt. Hos Leonardo da Vinci och efterföljare ser max slutligen djefvulen framställd som -en vanlig menniska under åtskilliga variatoner, och nu upphör det demoniska i formen, för att istället framträda i Bttrycket. Från den bildande konsten öfvergår nu typen till poesin och vinner hos Shakspeare sin största fulländning (Macbeth). Renaisgansen framter, i synnerhet genom Gethe en ny form i Mefisto, en lång smal figur med röd fjeder i mössan. Efter hand uppgår alltmer det diaboliska i det menskliga, och sålunda försvinner också den don Quixotiska typen. Sålunda har djefvulstypen småningom gått derhän, att djefvulen från att vara en anlagelsens engel går öfver så, att det diaboliska blir det menskliga. Den reva mennisken går fri från det ouda, men har det onda dragit in hos oss, då framträder törst den diaboliska typen. Det onda finnes ej utom osg, vi måste söka det inom oss, derför göra bot och bättring, och så skall djefvulen för oss upphöra att tillvara.