sigte är naturligtvis en motsats till tresnig-
heten. Från två hufvuden öfvergår typen
till att öfverhöljas af sådana, alla af stridande
karaktär. Nu börja äfven de vingar, med
hvilka man pryder honom, öfvergå till läder-
lappsvingar, (den fallne engelns öfvergång
från ljus till mörker) och som sådan är ty-
Bön epokgörande, ty i denna gestalt finna vi
onom -hos Dante.
Längre fram i medeltiden ömsar han ånyo
skepnad. Hittills har han varit den förfär-
lige, nu blir han mer den komiske djefvulen.
Kyrkan älskar att framställa honom som en
dum fan, och förnämligaste impulsen härtill
gifver redan Ireneus. Vi kunna från denna
tid räkna ännu gängse folksagor, som t. ex.
om smeden, som ej slapp in i helvetet m. fl.
Emellertid är den biid, som konsten upptar,
endast till högst ringa grad den komiska.
typen; inom den kyrkliga konsten förekom-
mer tvärtom djefvulen efter hand som den
lidande, hopkrumpne, med ett ord som den
tjenande och öfvervanne demonen. Men,
å reformationen kom, hämnades djefvulen
dessa förnedrande framställningar. Presterna
drogo honom fram i det allmänaa lifvet och
han blef stor och fruktad samt ansågs alle-
städes närvarande. Dock befinnes han fort-
farande vara möjlig att lura, hvarom de
gamla sagorna om kyrkobyggnader med djef-
vulens tillhjelp vittna. Djefvulen är nu en
luranda och lurad djefvutl. Till denna tid
höra äfven de bekanta hexprocesserna. Fan-
tesien var vid denna tid särdeles uppskakad
och derför spelar djefyulen ännu vid refor-
mationen en stor rol. Konstens djefvul är
nu både kristlig och hednisk, det förra ge-
nom ein fulhet, det senare derför att ämnet
till bilden var hemtadt ur antiken. Sålunda
hade satan öfvergått till Dante och de mä-
stare som medelbart eller omedelbart påver-
kade af honom tecknade den då vordna ty-
pen. — En jemförelse af talaren mellan det
tyska kejsarrikets färger och de färger
man ungefär vid denna tid tillade djefvuien,
måste anses som i högsta grad opassande och
förtjent af allvarligt ogillande.
Roformationen krossade emellertid djefvula-
fantasierna, visserligen ej genom Luther sjelf,
hvilken som bekant hade mycket med djef-
valen att bestäila, men genom hans lära utt
djefvulen numera var den krossade och öf-
vervunne, gom genom bön kunde bese-
gras.. Den nedsättnipg i allmänna omdö-
wet, som djefvulen härigenom -måste under-
kasta sig, förökades ytterligare genom stu-
dierna på naturvetenskapernas område, som
lärde att finna tingens naturliga orsaker.
I den moderna konsten spelar djevulen en
mycket obetydlig rol. Här upplöse: typen,
hvarpå vi ha, bland annat, exempel iteckningar-
neaf Antonii frestelser som framställas dels all-
varligt, dels komiskt. Hos Leonardo da Vinci
och efterföljare ser max slutligen djefvulen
framställd som -en vanlig menniska under
åtskilliga variatoner, och nu upphör det de-
moniska i formen, för att istället framträda i
Bttrycket.
Från den bildande konsten öfvergår nu
typen till poesin och vinner hos Shak-
speare sin största fulländning (Macbeth).
Renaisgansen framter, i synnerhet genom
Gethe en ny form i Mefisto, en lång smal
figur med röd fjeder i mössan. Efter hand
uppgår alltmer det diaboliska i det menskliga,
och sålunda försvinner också den don Quixo-
tiska typen.
Sålunda har djefvulstypen småningom gått
derhän, att djefvulen från att vara en an-
lagelsens engel går öfver så, att det diabo-
liska blir det menskliga. Den reva menni-
sken går fri från det ouda, men har det onda
dragit in hos oss, då framträder törst den
diaboliska typen. Det onda finnes ej utom
osg, vi måste söka det inom oss, derför göra
bot och bättring, och så skall djefvulen för
oss upphöra att tillvara.