En pariserficktjuf. Jag stod en vacker sommarmorgon på Pont deg Invalides och skådade ut öfver den intressanta vy, som i öster utbredde sig för mina blickar. Höjande sig öfver Seinens gröna och ocka vatten, sträckte sig Louvrens väggar gt fram i ett grått perspektiv och öfver dem reste sig institutets döme, det ryktbara fängelset Conciergeriets spetsiga småtorn, Notre Dames kraftiga torn, Sorbonnes döme och St Chapelles spetsiga, sågade spira, alla historiska minnesvårdar, Mitt minne sysselsatte sig med scenen framför mig och de tankar den uppväckte, då jag plötsligen kände en band i min ficka. Jag vände mig om och grep fatt om armen på en o8sse, som stod vid min sida. Han försökte ett ögonblick att slita sig lös, men när han fann detta vara omöjligt, stod han tyst och trumpen stilla framför mig. Jag vet ej hvarför, men då jag betraktade den lilla skälmen framför m:g, kände jag ej den minsta vrede öfver bangs djerfhet; jag betraktade honom tvärtom med mycket intresse. Han var iklädd den vanliga blusen, räckande ett stycke ofvanför knäen, hvilken bäres af handtverkare, och en slokig, illa åtgången hatt. Kanhända såg pojken bra ut, ehuru det var svårt att bärom afgifva något omdöme i anseende till det tjocka Ku af smuts, som betäckte hans ansigte. Då jag betraktade hans händer, som voro häårdt slutna i mina, såg jag att de voro mycket små och välformade och att de alls icke liknade grofva arbetarehänder, eburu de voro lika smut siga som ansigtet. Han var temligen lång och smärt och som jag kunde tycka ej öfver 17 å 18 år gammal. Ingen af osg talade ett ord medan jag gjorde dessa iakttagelser, och jag var temligen öfverraskad öfver att pojken ej gjorde något försök att slita sig lös och undkomma. Men han såg att jag var bonom för stark och jag beböll mitt fasta tag om hans handled, besluten att ej släppa honom lös — Ni klämmer min hand, sade han slutligen. — Det tror jag nog, blef mitt svar. Ni stack den på ett ställe. der ni ej hade något att göra. — Jag tog ingenting. Nej, jag var er för snabb. — Hvad tänker ni göra med mig? — Lemna er till polisen. — Nej, gör inte det, sade ban och drog sig närmare min sida. Ni är inte någon elak menniska, det ser jag tydligen. — Men ni förtjenar straff. — Ja, men då straffar ni dem, som äro der hemma, och de äro ej att tadla, stackars varelser. Jag intresserades genast och sadeatt jag hade lust att se bangs hem. Om han ville visa mig dit och lofva att ej springa ifrån mig, skulle jag släppa hans arm och låta bli att lemna honom åt polisen. Han såg på mig med en genomträngande blick och funderade ett ögonblick innan han svarade: — Ni har rätt att föreskrifva mig vilkor. Jag kan icke se att det kan göra något godt, men jag ger mitt löfte och ni kan följa mig.