En pariserficktjuf.
Jag stod en vacker sommarmorgon på Pont
deg Invalides och skådade ut öfver den intres-
santa vy, som i öster utbredde sig för mina
blickar. Höjande sig öfver Seinens gröna och
ocka vatten, sträckte sig Louvrens väggar
gt fram i ett grått perspektiv och öfver dem
reste sig institutets döme, det ryktbara fängelset
Conciergeriets spetsiga småtorn, Notre Dames
kraftiga torn, Sorbonnes döme och St Chapelles
spetsiga, sågade spira, alla historiska minnes-
vårdar, Mitt minne sysselsatte sig med scenen
framför mig och de tankar den uppväckte, då
jag plötsligen kände en band i min ficka. Jag
vände mig om och grep fatt om armen på en
o8sse, som stod vid min sida. Han försökte ett
ögonblick att slita sig lös, men när han fann
detta vara omöjligt, stod han tyst och trumpen
stilla framför mig.
Jag vet ej hvarför, men då jag betraktade den
lilla skälmen framför m:g, kände jag ej den min-
sta vrede öfver bangs djerfhet; jag betraktade
honom tvärtom med mycket intresse. Han var
iklädd den vanliga blusen, räckande ett stycke
ofvanför knäen, hvilken bäres af handtverkare,
och en slokig, illa åtgången hatt. Kanhända
såg pojken bra ut, ehuru det var svårt att bär-
om afgifva något omdöme i anseende till det
tjocka Ku af smuts, som betäckte hans an-
sigte. Då jag betraktade hans händer, som voro
häårdt slutna i mina, såg jag att de voro mycket
små och välformade och att de alls icke liknade
grofva arbetarehänder, eburu de voro lika smut
siga som ansigtet. Han var temligen lång och
smärt och som jag kunde tycka ej öfver 17 å
18 år gammal.
Ingen af osg talade ett ord medan jag gjorde
dessa iakttagelser, och jag var temligen öfver-
raskad öfver att pojken ej gjorde något försök
att slita sig lös och undkomma. Men han såg
att jag var bonom för stark och jag beböll mitt
fasta tag om hans handled, besluten att ej släppa
honom lös
— Ni klämmer min hand, sade han slutligen.
— Det tror jag nog, blef mitt svar. Ni stack
den på ett ställe. der ni ej hade något att göra.
— Jag tog ingenting.
Nej, jag var er för snabb.
— Hvad tänker ni göra med mig?
— Lemna er till polisen.
— Nej, gör inte det, sade ban och drog sig
närmare min sida. Ni är inte någon elak men-
niska, det ser jag tydligen.
— Men ni förtjenar straff.
— Ja, men då straffar ni dem, som äro der
hemma, och de äro ej att tadla, stackars varelser.
Jag intresserades genast och sadeatt jag hade
lust att se bangs hem. Om han ville visa mig
dit och lofva att ej springa ifrån mig, skulle jag
släppa hans arm och låta bli att lemna honom
åt polisen. Han såg på mig med en genom-
trängande blick och funderade ett ögonblick
innan han svarade:
— Ni har rätt att föreskrifva mig vilkor. Jag
kan icke se att det kan göra något godt, men
jag ger mitt löfte och ni kan följa mig.