mare sistlidne fredag godkänt ett af två deputerade, hrr Van Eck och Brodius väckt förslag att den holländska regeringen skulle medverka till upprättandet af en internationel fredsdomstol för biläggandet af mellanfolkliga tvistefrågor. Med hänsyn till dennx glädjande utgång af en fråga, som äfven i vårt land stått och står på dagordningen och hvilken äfven inom vår folkvalda kammare rönt lifliga och berättigade sympatier, torde det icke vara ur vägen att kasta en blick på fredsideens historiska utveckling; fredsproblemet är en uppgift för seklet, men det är också en fråga för dagen. Tanken på en internationel fredsdomstol är liksom så många andra af civilisationens vackraste ideer utaf franskt ursprung, i det att den tillskrifves Henrik een fjerde, under byilkens regering underhandlingar för upprättandet af en europeisk konfederation sägas ha blifvit inledda med flera suveräner och särpride med drottning Elisabeth af Engad. Sedermera klädde Rousseau tanken på den eviga freden i sin stils skimrande form och filosofen Kant var entusiastiskt stämd för samma sak i det han dock först och främst yrkade att hvarje stat skulle erhåltå en repregentativ regering. Sedan qväkaresekten omedelbart efter det första kejsardömets blodiga fejder hade bildat ett sällskap af fredsvännert i Newyork, Organiserädes året derpå ctt liknande samfund i London, hvilket snart erhöll filialafdelningar som verkade för sitt ädla mål genom skrifters utgifvande. Delegeradeffrån fredssamfundet samlades år 1843 till en kongress i London, hvarest man beslöt att afsända en adress till alla civiliserade länders regeringar för att uppmana dem att i alla fredsoch allianstraktater låta inflyta en klausul, enligt hvilken de kontraherande makterna skulle förbinda sig atti alla sedermera uppstående tvistefrågor underkasta sig en eller flera vänligt sinnade makters bemedling. Ludvig Filip, till hvilken en sådan adress afsändes, svarade den deputation som öfrerlemnade densamma: Hvarje folk längtar efter freden och kriget kostar, Gud ske lof, numera alltför mycket för att man så ofta som förr skulle våga kasta sig deruti; jag är öfvertygad att den dag varder kommande då inga krig vidare förekomma i den civiliserade verlden. Samma svar gaf Förenta staternas president, i det han tillika erinrade, att de republikanska regeringarne voro hänvista till freden, såsom varande deras naturliga politik. Icke mindre än fyra kongresser höllos derefter under åren 1848—1851 och bland dessa var särskildt den, som hölls i London 1851, samtidigt med den stora verldsutställningen, af. stor vigt. I den deltogo medlemmar af det engelska parlamentet samt af Frankrikes lagstiftande församling, statsråd, sex religiösa och två municipala korporationer, förutom 31 delegerade från: det amerikanska fredssamfundet. Intresset för förhandlingarne var så stort, att den ofantliga salen i Exeter-Hall knappast kunde rymma åhörarne. Kongressen. förklarade det för en pligt för ungdomens uppfostrare, skriftställare och publicister att använda hela sitt inflytande för utbredandet af fredsgrundsatserna samt för utrotandet af nationalhatet och den politiska och kommersiella afundsjuka, som varit kälJan till så många ödeläggande krig. När oenighet uppstod, skulle regeringarne underkasta sig kompetenta och opartiska makters skiljedom. Propagandan afstannade icke. Oupphörligt har fredsiden sträfvat att utbreda sitt civilisatoriska inflytande. Sakta, men säkert, har den gått framåt, trots allt det motstånd, den från åtskilliga håll fått röna. År 1856, mot slutet af det orientaliska kriget, väckte Henry Richard för andra gången inom det engelska parlamentet frågan om en internationel fredsdom på tal; sedan Richard Cobden redan 1849 framkommit med ett förslag i liknande syfte, hvilket dock strandade på lord Palmerstons motstånd, hvilken sökte förlöjliga förslaget). — Äfven 1870 gjorde sig inom England en stark opinion gällande för att förmå regeringen uppträda såsom fredsmäklare mellan Frankrike och Tyskland. De beslut, som under de senaste åren fattats i Englands, Italiens och Sveriges representantförsamlingar i syfte att åstadkomma upprättandet af en internationel fredsdometol, hafva våra läsare förmodligen ännu i friskt minne, hvadan vi icke derom behöfva ytterligare. orda. . Den andra kammaren i Holland, hvilket land vid flera-tillfällen jemförts med vårt, har nu, som bekant, i denna fråga anslutit sig till-ofvannämda länders folkvalda kammare,